Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karl Ove Knausgård

Annons

Jag är förundrad och fascinerad över det som sker framför mig på boksidorna: ett liv uppstår, vecklas ut i detaljer, minnen, dofter, ljud. Allt av oförrätter och kärlek, av trygghet och osäkerhet som livet består av blir till i en läsares händer.

Och av hur det först blivit till i författarens sinne och i dennes möda med att skriva, och över hur det som varit en annans erfarenhet blir erfarenhet och minne också i mig.

“Inte kunde jag ana att varenda liten detalj i detta landskap, och varenda människa som bodde där, för evigt skulle vara inristad i mitt minne, exakt och precist, som med ett slags minnenas absoluta gehör.” skriver Karl Ove Knausgård i sin senaste, tredje del av romanserien Min kamp. Den är fantastiskt översatt av Rebecca Alsberg.

Den är alltså en del av en planerad serie på sex böcker under den gemensamma samlingstiteln Min kamp. De har blivit oerhört omtalade, fått status av att vara ikoner som romaner, som projekt, som samtida portalverk inom genren autofiktion, alltså ett verk som både är biografi och fiktion.

Den första delen handlade om Karl Oves förhållande till familjen och framför allt fadern, det var en helvetesskildring om en människas undergång.

Den andra boken kretsade i mycket kring huvudpersonen Karl Oves liv i nutid, familj, skrivande, vardagsliv. Denna tredje del är en mycket gripande, detaljrik skildring av en pojke och hans familj, av en despotisk och dominerande far, av villaliv i 60- och 70-talets Norge (ganska så likt svenska förhållanden).

Pojken är lite av en särling (så som vi alla blir när vi betraktas mycket närgånget), hans liv vindlar sig fram mellan ren och skär skräck och blind förälskelse och yra. Han är en vanlig pojke men också Människan som råkar befinna sig mitt i det moderna, en strövande, sökande ande som letar kärlek, tillgivenhet, värme.

Den vuxne berättar om det barn han var. Detaljer, röster, tonlägen, ting, smärtor, tårar, allt finns kvar i minnet och någon gång skymtar läsaren mannen som tecknar ned dem, gör bok och konst av dem i en slags dubbelexponering.

På boksidorna sker ett litteraturens mysterium: det som en gång var blod och kropp blir till konst, som sedan åter blir till kropp och blod i läsaren. Minnet och berättandet ger livet åter till det man trodde var glömt.

En av Knausgårds stora insatser är att åter och åter påminna oss att livet är en enorm, fantastiskt förgrenad och märkligt sammanhållen upplevelse, att det vi gör finns med oss i all vår tid och att det är på en gång mycket hemskt och mycket vackert.

Mer läsning

Annons