Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Katarina Fägerskiöld

Annons

Tidiga morgnar. På med de gula diskhandskarna och ner bland gurkraderna. Inte för stora gurkor, inte för små. Efter ett tag gick den gula plasten på handskarna sönder och gurkorna stacks. När arbetsdagen var slut värkte ryggen och stövlarna var jordiga.

Men matrasterna var roliga. Alla var kring 15 och vi hade kul tillsammans.

I Åsen finns inga skratt, bara en oändlig räcka lantbruksarbete. Att livet på landet många gånger innebär hårt jobb visste jag av egen gurkerfarenhet, men den nattsvarta tillvaro som skildras i Åsen känns långt borta från mitt soliga sommarjobb.

Katarina Fägerskiölds debut är en koncentrerad studie i skräck. Skickligt drar hon in läsaren i Sofis helvete.

Stängsla, slakta, sova, stängsla, slakta, sova. Paniken kommer krypande.

Språket är sparsmakat, varje ord noga avvägt. Sofies vardag präglas av rädsla för att skada sig i jordbruket, rädsla för att göra fel.

Gården ligger högt och åkrarna är backiga. Traktorer kan välta. Djuren kan vända sig mot en.

Trots sin knappa stil är Åsen en riktig bladvändare. Jag vill veta hur det kommer att gå för Sofi.

Kommer hon att ta sig ur sitt blodiga, leriga fängelse?

När kärleken kommer till gården i form av man som gillar att snacka ser livet ut att ljusna för Sofi. Eller? Varför stiger han inte upp på morgonen utan ligger kvar dagen lång?

Åsen är en stark debut förlagd till en miljö som inte ofta skildras, men med ett huvudtema som berör: Även om en stor del av Sofis arbete på gården handlar om att sätta upp stängsel är de högsta hindren hon skapar de inne i hennes huvud, de som håller henne fast från att bryta sig loss.

Mer läsning

Annons