Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kim Leine

Annons

Berättelser i grönländsk miljö tillhör sannerligen inte vanligheterna i den nordiska litteraturen. Men den danske författaren Kim Leine har speciella förutsättningar i ämnet. Under tio år arbetade han som sjuksköterska på Grönland och lärde känna folket och landet. I romanen Tunu (Forum) väver han av sina erfarenheter en väv av gestalter och öden, hämtade från en by den sällsynt ogästvänliga grönländska ostkusten. Han ger här en osminkad och rätt osentimental bild av ett samhälle bokstavligt på marginalen.

Grönland har rykte om sig att vara ett samhälle i social och moralisk misär. Alkoholismen är utbredd, våldsbrott vanliga och bildningsnivån låg. Kim Leine motsäger inte de fördomarna. Personerna i hans roman lever utifrån vårt perspektiv ett liv i andlig och kulturell torftighet. Samhällslivet i den lilla fångstby han skildrar hålls hjälpligt ihop av subsidier utifrån, av kampen mot naturelementen och en materiellt betingad gemenskap. Utan samarbete går samhället under.

När den manliga sjuksköterskan Jesper kommer till denna världens ände från det ombonade Danmark förundras och förfäras han först av det enformiga vardagslivet i de lappade och av vinden söndertrasade husen. Det är den ständiga jakten på brännolja för uppvärmning, latrinhanteringen, isolering från omvärlden under vinterstormarna, supandet, rökandet, det livsfarliga jagandet efter säl i ishavet. Invånarna säger inte mycket till varandra. Den sexuella lössläpptheten är påfallande i det eviga vintermörkret. Ohälsan är utbredd.

Men efterhand låter sig Jesper fångas av den buttra charmen hos befolkningen, av deras rättframhet och förmåga att gemensamt utstå prövningar som vi i omvärlden bara drömmer mardrömmar om.

Kim Leine berättar rakt i den hårdkokta skolan. Här finns inga inre monologer eller någon allvetande berättare. Ungefär som i de isländska sagorna är det handlingen som står i fokus och när det ska bära till krävs det inga förspel, inte heller litterärt. Kärvhet råder i berättelsen liksom i sinnet.

Men här finns mellan prövningar och allmän eländighet en paradoxal charm och värme. Leine gillar trots allt sina grönlänningar och med sin lakoniska stil lyckas han förmedla en hel del av de nyanserna till sina läsare. Dessutom bjuder han på en lika kärv och frisk naturskildring från en ogästvänlig arktisk miljö, som egentligen inte är beboelig, men ändå är det.

Mer läsning

Annons