Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kjell Westö

Annons

Kjell Westö har gjort sig känd som sin generations (han är född 1961) främsta Helsingforsskildrare. Han har nått långt utanför den lilla finlandssvenska läsekretsen och hans romaner har översatts till flera europeiska språk.

     Parallellt med romanskrivandet har han varit en flitig essäist och krönikör i flera svenska och finska tidningar. Även om svenska är Westös modersmål har de flesta texterna skrivits på finska och översatts först nu av författaren själv.

Valda delar av dessa publiceras nu under titeln Sprickor. Texterna är ett urval av Westös tidningstexter mellan 1986–2011. Materialet är delat tematiskt i sju avdelningar. Westös läsare känner igen sig: i Helsingforsskildringarna ryms både barndomens landskap och den vuxna författarens stad. Språkfrågan har sin oundvikliga plats: att växa upp som finlandssvensk, ”hurri”, kunde innebära en och annan smocka under hans barndom och att erkänna sin kärlek till det finska språket som vuxen författare är inte alldeles okomplicerat om man är finlandssvensk.

Men oavsett vad Westö skriver om är hans blandning av stort och smått, vardagsnära och världshändelser lika njutbart. Hans tankar är klara och personliga

och han är skicklig nog att få läsaren intressera sig för det mesta: inte visste jag att jag kan sluka texter om fotboll och laxöringsfiske. Musikern Westö kommer också väl till tals i kapitlet ”Tonerna som inte hörs–texter om musik, vilsna stjärnor och dålig smak”.

Kapitlens namn lockar med poetisk mångtydighet. ”Vintern bär ljuset i sin svans–texter om Finland, Helsingfors och själens obotliga ensamhet.” Under denna rubrik få man läsa både om backhopparen Matti Nykänens tragiska öde och Helsingfors stadsutveckling från sekelskiftet till nutida stadsutveckling, om popsångaren Kirka Babitzins död 2007, om tvåspråkighetens dilemma och om den finska ensamheten. Samt om lyckan att gå genom staden en junimorgon och om det finska förhållningssättet till döden jämfört med den svenska…

Tidningskrönikor skrivs i nuet och frågan är hur aktuella och angelägna de känns 20 år efteråt. De flesta tål att läsas även nu, dessutom är de färskaste skrivna 2011. Läsningen förutsätter dock naturligtvis ett intresse för ”helsingforsiana” (jmf stockholmiana). Ett längre avsnitt om författarens vistelse i Amerika 1985 i kapitlet ”Världens ansikte” känns dock ha passerat sin bästföredatum. Men ”Rädslans tid” och ”Sprickorna i oss själva” i samma kapitel är desto aktuellare tankeställare i den pågående invandringens tidevarv.

Texterna kommer bäst till sin rätta om man läser dem bitvis. Några på kvällen eller på vägen till jobbet, ett tankestycke här och en funderare där. Inte allt på en gång från pärm till pärm då ser man inte pärlorna i radbandet.

Mer läsning

Annons