Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Marie Peterson

Annons

Boken skulle lika gärna kunna heta ”En roman om konsten att leva” för det är den frågan Marie Peterson oavbrutet närmar sig, vrider och vänder på, diskuterar och filosoferar.

Och hon gör det tillsammans med och med hjälp av ett mycket skiftande och mycket speciellt persongalleri. Människor man känner igen, helt eller delvis. Människor med hårda öden och speciella egenskaper som påverkat deras liv. Som påverkat och fortfarande påverkar.

Vissa saker vet man aldrig när de tar slut.

Det tar inte många sidor förrän jag är fast. Harriet, Katja, Terje, Elisabet, Margareta. Marie Peterson gestaltar skickligt sina romanfigurer. Det är bara att följa med även om sorgen, vreden, misstänksamheten och mycket annat skär i själen. Ibland får man läsa om ett stycke eller två. Tankarna snirklar sig i romanfigurernas munnar, själar och sinnen.

Få se nu, hur var det …?

Harriet ska snart fylla 30. Det är något som gör att hon känns äldre – inte bara namnet. Föräldrarna är döda, brodern har flyttat utomlands. Hon arbetar i ett kloster som samtidigt är ett härbärge för människor som söker frid och ro – inte nödvändigtvis av religiösa skäl. Harriet är ensam. Jag hänger inte ihop med en enda människa, säger hon.

Ända sedan barndomen, i hemmet som innebar ständigt nya boplatser, har hon samlat på försvunna människor. Fascinerats och undrat. Hur kan man bara försvinna? ”De försvunna” samlar hon i sin hemliga låda. Att försvinna sådär, att bara gå ut genom dörren och så … Det är en drift, en konst i det perfekta.

Vännen Katja har Harriet lärt känna på en resa i Florens. Harriet köper ett hus i Katjas närhet och flyttar in. De känner sig som verkliga vänner, kanske den första Harriet haft.

Men Katja förändras och en dag finns hon bara inte där längre. Försvunnen, eller?

Det händer mycket handfast i Marie Petersons roman. Mycket som syns men också mycket att avläsa, att tolka på många olika sätt.

Är det vad som sker? Är det symbolik? Konstnären Pitoni, vars verk konservatorn Katja ska renovera – är han ormen i paradiset (pitoni italienska för pytonorm) eller är det att gå för långt i tolkningen?

Jag fastnade i läsningen men är på väg att försvinna själv så småningom. För helt perfekt är den här boken inte ända till slutet.

Av livsmysterierna blev det nästan en krim och det vara inte vad jag väntat mig. Det blev en förlust.

Mer läsning

Annons