Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mats Selander

Annons

För drygt två veckor sedan – den 23 febr 2012 – hölls en intressant debatt vid Oxforduniversitetet mellan biologen Richard Dawkins och ärkebiskopen av Canterbury – Rowan Williams. Debattledare var den respekterade filosofen Sir Anthony Kenny och arrangemanget TV-sändes ända till Australien. I förhandsspekulationerna skrevs, att det skulle kunna bli något liknande den berömda debatt som hölls vid Oxforduniversitetet år 1860 mellan biologen Thomas Huxley och biskopen Samuel Wilberforce. Darwins ”Om arternas uppkomst” var då nyutkommen och biskopen frågade Thomas Huxley om det var på sin fars eller sin mors sida som han ansåg sig härstamma från apor. Huxley svarade att han hellre kände släktskap med aporna än med en man som använde sin begåvning till att undertrycka sanningen.

Till flera journalisters besvikelse blev debatten mellan Dawkins och Williams inte någon upprepning av holmgången från 1860. Ärkebiskopen av Canterbury förklarade sig utan förbehåll tro på evolutionsläran och att vi har icke-mänskliga förfäder liksom på vetenskapens stora betydelse. Richard Dawkins var mycket ödmjuk rörande de frågor vi ännu inte kan besvara, men fann ingen anledning att koppla in någon Gud i sådant.

Debatten den 23 februari finns utlagd på Youtube liksom åtskilliga andra religionsdebatter. En av de intressantaste ägde rum mellan författaren Christopher Hitchens (som nyss avled i cancer) och katoliken Tony Blair.

För den som tagit del av ovannämnda debatter framstår argumentationen i den nyutkomna boken ”Gud och hans kritiker” som ganska torftig. Författarna vill bemöta och kritisera de så kallande ny-ateisterna med Richard Dawkins, Daniel Dennett, Sam Harris, Cristopher Hitchens och Christer Sturmark i spetsen. Vissa artiklar, eller åtminstone delar av dem, är mycket läs- och beaktansvärda, medan andra knappast håller måttet.

Detta gäller särskilt den amerikanske teologen William Lane Craigs försök att vederlägga Richard Dawkins argument genom logik och varianter av klassiska gudsbevis. Sådana har ju för länge sedan avfärdats av bland andra David Hume och Immanuel Kant som ohållbara. De svenska teologerna Staffan Gustavsson och Ray Baker försöker i var sitt kapitel försvara den gammaltestamentlige gudens många hemska befallningar om folkmord och dylikt, och att helvetesläran kan vara förenlig med en god och kärleksfull gud. De håller inte med förre ärkebiskopen K G Hammar om att vissa bibeltexter bör förpassas till ”historiens skräpkammare”. Kapitlen om religion och moral och om religion och vetenskap har skrivits av Mats Selander. De ger läsaren en god chans att själv ta ställning eftersom de innehåller långa citat av Richard Dawkins egna texter. Polemiken mot Dawkins liksom historieskrivningen om religion och vetenskap finns det däremot anledning att sätta stora frågetecken för.

Boken är utan tvivel intressant för alla som är intresserade av livsåskådningsfrågor, men de som läser den bör också själva ta del av vad Richard Dawkins och hans meningsfränder skrivit. En del av referaten i ”Gud och hans kritiker” är nämligen inte riktigt hederliga och torde strida mot det 8:e budet: ”Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot Din nästa!”

Sam Harris 86-sidiga lilla bok ”Brev till en kristen nation” med förord av Richard Dawkins kan vara lämplig som komplementläsning till ”Gud och hans kritiker”.

Mer läsning

Annons