Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mats Söderlund

Annons

Mats Söderlund är kanske främst känd som poet (sju diktsamlingar sedan debuten 1992). Utöver det har han också varit verksam som socionom. Om man utifrån den bakgrunden är kvalificerad att säga något allmängiltigt om ”kärleken” (redan här är vi på så laddat område att begreppet nog måste introduceras med citattecken) låter jag vara osagt, men han är ju människa och i den mänskliga erfarenheten finns alltid stoff till det allmänmänskliga. Eller så vill man ju tro i alla fall.

Söderlund är personlig – det råder det inget tvivel om. Utifrån sin egen situation resonerar han – med essäistens rättighet att generalisera och raljera – om kärlekens förutsättningar, incitament, och möjligheter. Det vore väl fel att kalla det här en handbok, och det finns inga programförklaringar som placerar framställningen inom självhjälpslitteraturens minfält. I de avseendet är anspråken lägre ställda. Samtidigt lurar en idé – man skulle rent av kunna kalla det en teori – latent i hela volymen. Titeln indikerar även detta.

Kärlek är, i Söderlunds värld, resultatet av en handling. Det är något man gör. Det är en närmast extremt pragmatisk kärlekssyn som förmedlas – vardaglig handgriplighet som kortfattat går ut på att det blir enklare om vi är snälla mot varandra. Vardagstrygghet och hjälpsamhet snarare än rå lusta och svärmeri, med andra ord. Gott så. Jag kanske kan tycka att det är en lika tråkig som simplifierad syn på kärleken som biologiskt, neurologiskt, kulturellt, och intellektuellt fenomen – men det är ju ändå en hållning man måste acceptera för vad den är och säkert kunna tillskriva den en stor portion igenkänningsrikedom.

Problemen med Söderlunds bok är snarare att den underbyggande argumentationen är alltför tunn (referenser till filmen ”Love Actually” är långt ifrån ett vasst nog verktyg till någon form av (populär)kulturell analys som ska ligga till grund för allmänna sanningar, även inom essä-formen). Dessutom doftar väldigt många formuleringar närmast arkaisk unkenhet. I sina försök att genomskåda könsdualismen upprätthåller och befäster han den istället. Och låt vara att den egna erfarenheten är utgångspunkten, men att i praktiken uttömma exempelvis mansdefinitionen som en gråtföraktande pöbelvarelse känns både djupt främmande och dessutom direkt osann. Ahistoriskt, begränsat heteronormativt, och simplifierat – synd på ett så fint ämne.

Mer läsning

Annons