Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med syftet att upplysa framtiden

Christer SturmarkUpplysning - i det 21:a århundradetFri tanke

Annons

DEBATT. Sturmark är en flitig, mångkunnig och nitisk debattör av livsåskådningsämnen. Han är därför en stor tillgång.                                                                          

Som framgår av titeln på hans senaste bok, så står han i upplysningstraditionen med dess förnuftstro, vetenskapstro och humanism. Bokens syfte är att kritisera det oförnuftiga och bejaka humanismen och så medverka till att framtiden blir en ny upplyst tid.

Första delen handlar om "Konsten att tänka klart" och den andra om "Vägen mot en ny upplysning". Vi får följa filosofihistorien från början till våra dagar. Boken betonar en naturalistisk verklighetsuppfattning och därmed en kritik av religionen. Sturmark är sekulär humanist, som ser gudstro som oförnuftig. Därför måste den kritiseras.                                                                                                         

Själv är jag en kristen humanist. Som sån kan jag instämma i mycket som hävdas. Tron på att det finns en verklighet oberoende av oss och att vi kan få en objektiv kunskap om den. Sturmark driver som humanist förstås människovärdet, där håller jag också med.                                                                                              

Religionskritiken är både stark och svag. Den är stark när han granskar fundamentalism, extremism och övertro, då de är oförenliga med vetenskapen. Svagheten är att han inte skiljer mellan auktoritär religion och humanistisk religion. Religionen har ett janusansikte, maktens och människans.                            

Det fanns en religiös kritik –och självkritik- i väst redan hos Xenofanes på 400-talet före vår tideräkning. Jesus var en upprörd kritiker av sin egen trostradition. Hans humanitet visade sig i ord och handling. Med uttalandet att människa inte är till för sabbaten, utan sabbaten är till för människan, uppfattades människan som en kritisk norm för religion och samhälle. I historia och nutid finns det parallellt religiösa och sekulära skäl för förnuft och humanitet liksom för oförnuft och omänsklighet. Det gäller att ta ställning. Men på vilka grunder? Här krävs kritisk prövning, konstruktiva tolkningar och värdebaser.

Sturmark kritiserar inte den religiösa humanismen. Vet han att den finns? Självkritiken av förnuftstron saknar jag. Vetenskapen har också ett janusansikte. Kunskapen är på gott och ont.  Den går både i maktens och människans tjänst. Den producerar vapen, som dödar och lemlästar människor med vetenskaplig precision som inget annat. Är inte övertro på vetenskapen lika farlig som övertro på religionen?

Mer läsning

Annons