Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Merete Mazzarella

Annons

Merete Mazarellas ger sig i kast med vitt skilda ämnen i sina böcker, men gemensamt för dem är balanserandet mellan de egna erfarenheterna, fantasin och litteraturen. Otrohet, barnbarn, åldrandet, litterära gestalter och äktenskapet är typiska Mazzarella-ämnen, delvis så även i den nya boken. Levt liv och romanens liv blandas samman till något mycket läsvärd. Stilen är humoristisk och lättsam, lärd i ett brett perspektiv (Mazzarella är professor i litteratur men hennes avundsvärda bildning sträcker sig långt utanför den skönlitterära sfären) och skriven på denna i mina svenska öron så förtjusande finlandssvenskan där uttryck som ”ingalunda” och ”måhända” flitigt förekommer. Hon introducerar också ett nytt ord, verbet ”att paltra”, av engelskans ”to palter” som betyder ungefär att ”nästan-ljuga”. Man slingrar sig, man undviker att säga sanningen. Men man ljuger inte rakt av. Ett ord att begrunda och försöka undvika att praktisera.

Bokens titel är ett Marilyn Monroe-citat: ”Arbete och kärlek är det enda som egentligen händer oss och det ena utan det andra är inte så bra.” Både arbete och kärlek är nödvändigheter. Det är vad Mazzarella skriver om, det är så hon lever.

I den nya romanen har Mazzarella hunnit med några år som pensionär, men är fortfarande en flitig föreläsare och skribent. Hon städar ur sitt barndomshem i Helsingfors för att flytta till en ny lägenhet med sin sambo. I Uppsala finns hennes man som hon är på väg att skiljas från. Hon besöker honom ofta. De äter gröt till frukost som de brukar. Vänskap och dåligt samvete gör att hon inte vill klippa banden till mannen. Det var inte han som ville skiljas.

Detta, att ha lämnat sin åldrande äkta man, går som ett mörkt stråk av smärta boken igenom. Jag funderar på om hela boken är ett sätt att bearbeta den smärtan. Och hur undviker man då ett mer eller mindre omedvetet pallrande? Det är ändå litteratur och där har sanningen lika många former som en Barbapappa.

Faktum kvarstår hur hon än beter sig. En gammal mans besvikelse och ensamhet. Och det är hennes fel.

Hurusom är det inget att moralisera över. Mazarella tillhör en grupp människor som både har möjlighet till och vet att ta tillvara på det goda i livet. Förälskelsen, kärleken, arbetet, samtalet, närvaron, naturen, nödvändigheten. Hon slarvar inte bort sånt och det är så jag väljer att läsa ”Det enda som egentligen händer oss”. Som en uppmaning om att ta till vara på, inte väja för, våga hoppa och våga hoppas. Då är chansen större att man hamnar där man borde vara och där man får gissa att Mazzarella är; i arbete, kärlek och nödvändighet.

Mer läsning

Annons