Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Michel Houellebecq

Annons

Det är inte helt enkelt att förhålla sig till Houellebecq. Den franska litteraturens åtminstone förut självutnämnde enfant terrible uppvisade i sin tidigare produktion i alla fall en tydlig provokativ tablå: där fanns antihumanismen överdrivet uppfläkt i den vite, västerländske reaktionärens patetik, i hans civilisationströtthet och leda.

I ”Elementarpartiklarna” (2000) och, för all del, ”Refug” (2006), ställde sig Houellebecq mitt i det offentliga rummets PK-dimma och lät sig bespottas. Kanske fanns det en poäng i det projektet, i det förhållningssättet – ett sorts inverterat martyrskap där bespottarnas avsky såklart röjde lika mycket om dem själva som om vad som var/är förkastligt och alltigenom deprimerande med Houellebecqs nihilism. Men i hans nya roman på svenska, ”Kartan och landskapet”, han har till och med tonat ned, för att inta säga tagit bort, de inslag som förut kunde ge upphov till legitim upprördhet.

Därmed inte sagt att han försonats med feminismen, kommersialismen, moderniteten, multikulturalismen – tvärtom. Men uttrycket är annorlunda. Och det lämnar en smak av ren tomhet. Romanen följer konstnären Jed Martin genom kulturvärldens Paris. Till en utställning anlitar Martin författaren Michel Houellebecq (ja just det) att skriva en text till katalogen. Samme Houellebecq blir snart offer för ett bestialiskt styckmord.

Meningslösheten inte bara etableras, utan segrar och genomsyrar allt – som ett civilisationsvirus. I stillsam melankoli, via den livströtte huvudpersonen Martins betraktelser, diskussioner kring konst och samhälle, och en oberörd blick för det som passerar, exponerar Houellebecq inte, som tidigare, vad han ser som subversiva element till det naturliga och givna. Här är systemets sjukdom under lupp. Men utan affekt, utan utfall.

Allt mynnar ut i en ensamhet som är lika självvald och ofrånkomlig som döden själv visar sig vara. Och om vi inte ens får nöjet att i självgodhet bli upprörda över det som utmanar det mesta annat som styr våra värderingar – hur tomma poser dessa provokationer än må ha varit – vad är då poängen? Mottot som anger bokens ton lyder: ”Världen är trött på mig och jag på den”.

Det hade nog räckt att säga det. 300 sidor till känns överflödigt. En stilfull och snygg litterär pose om det modernas tomhet är, i ärlighetens namn, inte lika kittlande som en arrogant och reaktionär svada. Och när man skriver sådant, så lurar tanken direkt efteråt att han på något sätt kanske fått rätt ändå.

Mer läsning

Annons