Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Natasha Illum Berg

Annons

Beatrice och Thomas skulle egentligen aldrig återvända till Tanzania, trots Thomas brinnande intresse för jakt av exotiska djur. Det var de rörande överens om. Deras sista resa dit slutade nämligen i en kraftig och omskakande relationskris.

Men när den professionella jägaren Daniel dör i en arbetsrelaterad olycka och det visar sig att ingen annan tänker ombesörja att hans kropp kan flygas hem för att begravas gör paret en omprioritering. De har pengarna att flytta Daniel.

Och de känner ett ansvar. För trots att de egentligen inte har en privat relation med jägaren, har han länge haft en stark påverkan på deras relation.

Väl nere i Tanzania kommer dåtiden ifatt och en massa smärtsamma minnen väller upp hos både Beatrice och Thomas. Och när de dessutom, i stor dramatik, blir ensamma i vildmarken blir kampen om både den psykologiska och den fysiska överlevnaden oerhört påtaglig.

Författarinnan Natasha Illum Berg har inte suttit på kammaren och gjort research till ”Vildsnår” utan hon har personligen upplevt den här världen.

Hon har gått i lära som storviltlärare i Tanzania och kan därför i sitt författarskap verkligen framställa djuren, naturen, kulturen och storviltjagandet på ett reellt och oromantiserat sätt. Och med den vetskapen som bakgrund höjdes mina förväntningar på boken rejält. Jag väntade mig att få ta del av ett gediget drama utan vare sig Harlequin-rosa tongångar eller chic lit-anda. Så befriande.

Nu visade det sig trist nog att mina förväntningar inte riktigt infriades trots dessa spännande förutsättningar. Och detta mycket på grund av att jag är en person som inte uppskattar noggrant beskrivna jaktdetaljer mer än vad jag uppskattar märkes-orienterade beskrivningar av outfits i andra genrer.

Jag struntar i om skorna är designade av Manolo Blahnik, jag vill bara veta att de är snygga. Och jag vill verkligen inte veta i detalj hur ett dött djur ser ut med ögonlocken bortskurna. Tack så mycket, men det är bra ändå.

Att sedan Beatrice och Thomas har karaktärer med i mitt tycke ganska tråkiga inställningar gör att dramat kring deras relation inte heller känns särskilt medryckande. Resultatet blir att det händer jättemycket i boken som är spännande, men det går mina känslor förbi.

Jag upplever att godbitarna kvävs av irritationsmomenten. Om det beror på min tjurskallighet eller på Bergs berättande låter jag vara osagt. Men ”Vildsnår” är inte en bok som jag kommer att anstränga mig för att lägga på minnet.

Mer läsning

Annons