Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ninni Schulman

Annons

Debuten kom förra året. En mordhistoria kryddad med skuldtyngda karaktärer och trafficking mitt i Värmland. Huvudpersonen, lokalredaktören Magdalena Hansson, letar scoop, återupptäcker sin hembygd och blir kär.

”Flickan med snö i håret” var ett stapplande, men habilt, förstlingsverk och jag hade goda förhoppningar inför kommande böcker.

Efter att ha läst ”Pojken som slutade gråta” är jag inte lika optimistisk. Magdalena Hansson är fortfarande inte riktigt trovärdig. Tjatigt orolig och svårmodig och alltför ofta klichéartad i sin yrkesroll.

Den här gången är det het sommar och en pyroman med dödligt uppsåt härjar i Hagfors. Mordbränderna sätter skräck i samhället medan svetten rinner på varenda människa och Magdalena brottas med kärleksproblem. Liksom polisman Christer Berglund brottas med förälskelsens osäkerhet.

Det är trivialt och en märklig mix av Camilla Läckbergs klämkäcka stereotyper och försök till Mons Kallentoft kursiva initierade bakgrundstankar. Det funkar inte speciellt bra.

Skillnaden mellan debuten och uppföljaren är också att den förstnämnda satte in Hagfors i ett samhällsproblem, medan ”Pojken som slutade gråta” är mer av individuell art. Det sistnämnda bidrar till att blottlägga Ninni Schulmans brister i gestaltning.

Det grämer mig att utvecklingen inte gick i rätt riktning. Det var ju så kul att läsa om mina barndoms hembygd.

Mer läsning

Annons