Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Norman Manea

Annons

Rumänien 1932. En varm sommardag. En fullsatt buss. En prydlig ung man som inleder samtal med en attraktiv, mörkhårig flicka i kort bomullsklänning. Ur detta möte spirar kärleken som så småningom leder fram till giftermål mellan Norman Maneas föräldrar. Det är ett charmfullt första kapitel i författarens självbiografi ”Huliganens återkomst”. Livet verkar gammaldags lantligt och idylliskt, en mängd originella släktingar fyller scenen, man håller ihop – man är judar.

Bosatta i den lilla staden Suceava i norra Rumänien blir Norman och hans judiska släkt 1941 deporterade till ett koncentrationsläger i Transnistrien i Sovjetunionen. Inför avfärden har man avkrävts all egendom. Efter fyra år kommer befrielsen och de som överlevt återförs till Rumänien. ”I april 1945 var jag en åldring som skulle fylla nio”, skriver författaren. Två år senare abdikerar kung Mikael och Rumänien blir Folkrepublik, diktatur införs.

Maneas beskrivning av kommunismens intåg i landet är förskräckande läsning. Genom omväxlande hot och smicker drivs människor in i Partiet. Slag i slag förstatligas industrier och banker, jordbruk, privatskolor. En enorm organisation byggs upp och Norman kan inte låta bli att ryckas med av entusiasmen.

Som framstående elev väljs den då 16-årige Norman till ”kommendant för pionjäravdelningen” och får sitta med vid möten där ”avvikare” döms och utesluts ur partiet – med vittgående, obehagliga konsekvenser. Så småningom inser dock Norman vidden av det skräckvälde som råder. Han väljer att dra sig undan, studerar till ingenjör och utexamineras 1959.

Men egentligen är det inte detta yrke han vill ägna sig åt, han är alltför intellektuell, vill helst bli författare. Livet i Rumänien är outhärdligt, hans föräldrar lider kval, liksom alla andra rumäner. Man talar om att lämna landet, emigrera till Israel eller Amerika. Norman är tveksam till exil. Han känner innerst inne att det varken är religion eller nationalism som håller honom kvar i landet, utan språket. Han älskar sitt språk, vill tala och skriva det, njuta av orden.

Ändå emigrerar han 1988 till Amerika där han upplever stora framgångar. Vid det laget är han redan en erkänd författare, får litterära priser, blir professor vid Bard College i staten New York. Han njuter av friheten, komforten, överflödet, vänliga människor – ändå gnager hemlängtan. Gamla kamrater försöker locka honom tillbaka; han är känd nu, många vill träffa honom och höra om hans liv i paradislandet. Han faller till föga och avreser 1997 på ett tiodagars besök i hemlandet, där ett inrutat program väntar honom.

”Huliganens återkomst” är på många sätt ett mästerverk, djup och rik. Den handlar om Rumänien och en för oss svenskar nästan obegriplig nationalism, den handlar om tragiska livsöden, politik, litteratur, författare, filosofi. Men framför allt handlar den om språkets betydelse för en människas överlevnad. Gång på gång återvänder Manea till detta. Han påpekar att han visserligen har gett sig av från hemlandet en gång, ”men inte från språket som jag levde i, bara från landet där jag inte längre kunde andas.”

Det är ingen lättläst biografi han skapat, den intellektuella nivån ligger mycket högt och hans språk ter sig bitvis tungt med sina långa meningar och bisatser. En kollega betecknar honom som ”en person med parenteser”. Han fortsätter: ”Också när vi pratade om småsaker hade du ett sätt att oupphörligt nyansera. En fras i en fras, en parentes i en parentes.”

Mer läsning

Annons