Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ola Nilsson

Annons

En del böcker och berättelser verkar komma ur något mörkt och dolt. Som om det fanns hemliga källor i den djupa skog samtiden utgör, källor som när man väl stöter på dem är så klara och rena och betvingande att man gärna vill återvända.

Jag upptäckte Ola Nilsson i mitten av 00-talet när han debuterade med boken ”Prosa 1995–2005”. Hans språk och berättande ligger nära både prosan och poesin.

Där finns ett bildspråk och en beredvillighet till nästan foglösa övergångar och en fräckhet i sättet att berätta som liknar poesin. Samtidigt har berättelserna bredd och de är förankrade i erfarenhet, realism och psykologisk insikt.

Ola Nilsson kommer nu med sin femte bok, romanen ”Kärleken gömmer minnet”. Den är sista delen i en trilogi – de andra delarna är ”Hundarna” och ”Änglarna”, som följer några människor i en norrländsk by.

Det är en historia om framför allt tre människor, Arvid, Mirjam, och Stefan, men även om andra. De är vänner sedan barndomen, de har hårda erfarenheter av uppväxt och vuxenliv, de dricker alla för mycket och livet kan ofta te sig både kaotist och obegripligt.

Mirjam är framgångsrik författare vars skrivande gått i stå, Arvid ska just till att öppna en utställning och Stefan driver mellan de bägge. En fjärde, Eskil har just dött och romanen öppnar med hans begravning.

Det är i en mindre stad norrut och Ola Nilsson skildrar både den karghet och den värme som kan råda mellan männniskor som måste ty sig till varann för att överleva, för vilka livet är en daglig och stundlig kamp.

Stefan åker iväg ett par dagar för att hjälpa sin farmor att fälla en björk på hennes gård. På logen står en igenspikad och undanställd likkista som en stum hemlighet från 40-talets krigsår, också den en del av den större berättelsen.

De öden Ola Nilsson så sparsmakat förtäljer om är starkt förbundna med varann. Det är som att de alla utkämpat ett krig tillsammans och nu är de trötta, de bär sårens och hemligheternas tyngd, det är knappt de orkar men livet måste ändå levas.

Ty ibland, någon gång ibland tänds åter en gnista av magi som kan minna dem om den gamla intensiteten, om kärleken, ungdomen.

Vad har hänt med dem, vad händer med oss alla? Livet händer, vi försöker och försöker. Kanske lyckas det – eller inte, vad nu det betyder. Vi ses och skiljs, det kan vara varsomhelst, i berättelsen om oss välver sig ändå himlarna höga, vi är människor och som sådana bär vi allas öden med oss, låga, höga, trofasta, svekfulla, våldsamma, rofyllda.

Ja, vi är alla, liksom personerna i Ola Nilssons böcker är alla, oss och sig själva. Så är det hos de riktigt bra berättarna.

Mer läsning

Annons