Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Per Arne Dahl

Annons

Boken låg länge oöppnad på mitt nattduksbord. Jag kunde inte förmå mig till att öppna den. En bok skriven av en norsk präst efter den 22 juli 2011 med titeln ”Något att hoppas på när det värsta har hänt”.

Jag tänkte: Varför kan han inte låta sorg vara sorg och meningslöst våld vara meningslöst våld.

Jag hade fel.

Per Arne Dahl är inte en präst som gillar enkla förklaringar. Inte en person som vill sopa sorgen över 77 älskade människor, de flesta ungdomar, under mattan.

Just nu pågår rättegången i Oslo mot mannen som dödade alla dessa människor. Det är lätt att se honom som Ondskan personifierad. I Per Arne Dahls bok har Breivik en mycket liten plats. Men sorgen över dem han dödade har stor plats.

Egentligen hade Dahl skrivit en bok om sorg redan innan förra sommarens katastrof. Han hade arbetat med sörjande i många år och bland annat träffat människor som drabbats av färjebranden på Scandinavian Star 1990 och tsunamin i Sydostasien 2004.

Efter massakern på Utöya och bombdådet i Oslo strömmade folk till norska kyrkor för att tända ljus och lägga ner blommor. Bara Oslo domkyrka besöktes av 900 000 människor under de första fyra veckorna i augusti.

Norge var skakat. Och även Stortingsprästen Per Arne Dahl. Frågan ”varför” ställdes av många.

Dahl blev efter 22 juli kontaktad av såväl icke-troende som bekännande kristna som inte visste hur de skulle hantera att en så genuin ondska drabbat deras anhöriga. Bland annat ringde fadern till den kvinna som vi läst om och som kallades Mor Utöya. Han var rädd att förlora sin tro. Kanske hade han trott att han och hans kära levde under Guds beskydd?

När Per Arne Dahl höll radioandakter i norsk radio veckorna efter Utöya pratade han om att den kristna tron inte är någon lyckoreligion och att Gud inte är någon lyckoautomat. Det är stor skillnad mot det som predikats i vissa kristna sammanhang.

Dahl menar att vi inte har löfte om lycka, men om Guds närvaro i lidandet. Den kristna guden är en gud med sår. Och just därför kan han hjälpa dem som sårats, skriver Dahl.

Blicken från rader av döda ungdomar i tidningarna nu igen under rättegångsveckorna drabbar alla föräldrar och ingen vill tänka tanken – tänk om det hänt mig. Vi håller den ifrån oss för att orka leva.

Ungefär så fungerar sorgen. Det är slitigt att sörja och emellanåt måste den som sörjer lägga sorgen åt sidan – vara lite snäll mot sig själv, söka levande människors sällskap. Det är inte detsamma som att glömma den som dött och Dahl betonar vikten av att prata länge om de döda.

Vad menar han då med att det finns något att hoppas på då det värsta har hänt?

Som kristen gör han plats för hoppet om ett återseende efter döden, vilket utlovas i Bibeln.

Det är lätt att förstå att särskilt den vars barn fallit offer för en vettvillings kulor vill tro på ett återseende efter döden...

Men Dahl har också sett överlevnadkraften som finns hos människor som drabbats av ofattbara tragedier. Det är delvis det Per-Arne Dahl menar med hoppet. Det går att få ett okej liv även om det värsta har hänt.

Men vi kan inte komma ifrån att livet har en skuggsida – om man älskar får man lida.

”Sorgen är kärlekens pris”, skriver Per-Arne Dahl.

Så sant, så sant.

Mer läsning

Annons