Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Petter Lindgren

Annons

I associationen kan man – när rätt ögonblick infinner sig – få syn på det egna jagets dimensioner i världen. En del har mindre volymer, andra ofantliga och helt fantastiska. Petter Lindgren har det senare.

Den förrförra diktsamlingen ”Ett trögare slags bläck” handlade om ett besök på Myrorna, men blir just genom poetens snabbfotade associationsförmåga en fantastisk resa in i det mänskliga varats alla skrymslen och vrår, om något som till slut liknade ett nedstigande i Hades.

I veckan kommer Petter Lindgrens nya diktsamling ”Jag tänker på Storm Petersen och andra dikter”, som helt följdriktigt har en notapparat för att förtydliga poetens associationsbanor och referenser. Det bästa med denne Örebrobördige poets och kulturjournalists lyriska ådra är just hur associationen tar sin början i den vardagliga iakttagelsen. Den kan också vara som en tvåstegsraket: Iakttagelsen lösgör ett skred av associativa tankelöpor som tar läsaren ut på en hisnande rutschkane-resa, inte sällan glatt såpad med en finkalibrerad humor.

Det som gör Petter Lindgrens dikter så attraktiva är förutom den associativa lättheten, att de utgår från det vardagliga. Det kan vara en militär kommunikationsmast i ett rimfrostklätt landskap, eller soldaten F:s tragiska men typiska levnadsöde under andra världskriget. Här extrapoleras de faktiska raderna ur Max Hastings bok ”Harmagedon” med stor känslighet och empatisk tyngd med poetens rader däremellan. Just den dikten glider dessutom över från Dnepr och Dynas flöden till hemstadens Svartån som så trögt ringlar sig ut i Hemfjärden och ”osets gulnande vassriken/ överlämnade sin egen tomhet/ åt hjälmarens grå”.

Petter Lindgren hämtar gärna energi ur minnen från barndomen. Det är vemodets hågkomster som knyts till nuet på olika finurliga sätt. Jag tror att man som emigrant från sin födelsestad har lättare att ta upp den tråd som ringlar sig tillbaka från vår nya plats i världen till barndomens landskap. Den som förblivit hemstaden trogen kan aldrig på samma sätt upprätta detta finmaskiga nät av minnestrådar. I alla fall inte med den tidsmässiga frånvaro som ofta känns som en särskild rymd i Petter Lindgrens lyrik.

Men Petter Lindgren har inte alltid humorradarn på eller de plötsliga insikterna i bakfickan – det skulle bli lite tröttsamt – diktsamlingen innehåller även rena lyriska ögonblick med naturen som klangbotten, som i dikten ”Skuggorna på muren”: en mur/en mur som en tiger/ och en oxel/oxeln/som står och lyssnar/ efter regnet/ lyser.

Och därpå brakar han loss i den språkligt fullständigt halsbrytande dikten ”Fickslagskeppet”. Vi möter pojkvärldens läsefrukter om krigiska äventyr som sanslöst djupmixas med en suverän språkkänsla och ett samtida intellektuellt medvetande. Den dikten borde vara ett obligatorium när helst ett poetryslam-evenemang skall värma upp sin publik. Lysande helt enkelt.

Genom byggstenarna och sättet han skriver på, från det dråpliga till frågan om det direkt livsavgörande, är hans diktvärld ytterligt tillgänglig – även för den som normalt inte läser lyrik regelbundet. Det finns alltid en fet krok av igenkännande som han halar in oss med eller framkallar ett avväpnande, brett och kapitulerande varggrin, när hans underfundiga humor når medvetandets solar plexus.

Mer läsning

Annons