Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pontus Lind (redaktör)

Annons

”Men. Mannens frigörelse från mannen” är precis som titeln avslöjar ytterligare en i raden av de många böcker i dag som söker att kasta ljus på den förestående manskrisen och den här gången har åtta kulturprofiler – alla män, naturligtvis – slagit sig samman i ett försök att diskutera och dissekera manlighetens kärna. Men dessvärre är det mindre än en handfull som faktiskt kommer med några vettiga, uppfriskande eller ens tankeväckande analyser.

Stefan Lindberg släpper oss en osammanhängande beatinfluerad text om vikten av att vara pappaledig och trots de ambitiösa prosalyriska styckena om hårdkokta dieselmän versus mjuka, medgörliga kvinnor kan man inte beskriva Lindbergs prestation som något annat än ett välskrivet svammel. Simon Bank som skriver fotbollskrönikor för Aftonbladet bidrar föga förvånande med en text om fotboll, dess homoerotiska tendenser och namedroppar såväl som Bahktin och de Beauvoir i förbifarten varpå Fredrik Ekelund gör ett tarvligt återbesök till sitt gamla pojkrum där han yrvaket spekulerar om Bröderna Cartwright, Hemingway och den så kallade ”IKEA-klaustrofobin” som fått flertalet män att gå in i väggen när de råkat bli lite för upphetsade av fållen på en Eketorp-soffa.

Vad anbelangar Ronnie Sandahl och Mikael Niemis insatser är de lika intetsägande de också; Sandahls kontribution är en överspänd brevnovell skriven av ilsken tonårsgrabb med uppenbara nazisympatier och som läsare kan man inte låta bli att ifrågasätta Sandahls avsikter då hans bidrag mer känns som ett tragiskt porträtt av en maktlös, stackars pojke än en insiktsfull text menad att bredda debatten. Och samma gäller olyckligtvis Mikael Niemis ”Mannen och skogen” som är en mossig hyllning till jägarlivet där Niemi sentimentalt redogör för hur man torkar kött, bastar och sprättar upp buken på älgtjurar.

Det är tack vare Pontus Lindh, Joakim Forsberg och Hassan Loo Sattarvandi som den här boken räddas från att falla helt platt; de är de enda som uttryckligen väljer att problematisera föreställningen om en rådande manskris. Sattarvandi väljer att titta närmare på skrivandets villkor och den effekt den har på mannens självbild medan Lindh argumenterar, om än något förenklat, att mäns våldsbenägenhet till en viss del beror på avsaknaden av ett eget språk. Men det är i första hand Forsberg som ställer den viktigaste frågan som egentligen borde ha varit utgångspunkten för denna antologi: ”Har det någonsin funnits en tid då manlighet befunnit sig i något sorts välstånd, och var det innan kvinnorna tog till orda, innan de började ställa krav?”

Mer läsning

Annons