Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson

Annons

Tre läkare på rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall varnas.

Nyheten kom förra veckan. Anmälaren var en ung kvinna som suttit isolerad på kliniken och tvingats bära skyddshandskar.

Nyhetsnotisen väckte ingen stor uppmärksamhet. Fallet var dessutom gammalt. Läkarna hade redan förra året fällts av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Nämnden konstaterade då att läkarna hade gjort fel, men någon disciplinpåföljd blev det inte eftersom den nya patientsäkerhetslagen snart skulle ersätta det gamla sanktionssystemet.

Den nya lagen lyfter ansvaret från enskilda vårdanställda till att identifiera systemfel – och verka för att förbygga istället för att straffa.

Nämnden fick påbackning på sitt första beslut och fick göra om.

Resultatet blev att läkarna varnas. Det är en skarp markering att något inte står rätt till.

Nyheten är förbryllande på många sätt. Skyddshandskar? Vad är det? En ung kvinna, som inte är dömd hamnar på rättspsyk?

Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson ger i ”Slutstation rättspsyk” svar på många frågor, svar som väcker både ilska och förtvivlan. I boken finns berättelser om flickor och unga kvinnor som övergivits av vården. Allmänpsykiatrin har i deras fall abdikerat och remitterat dessa sköra patienter med självskadebeteende till rättspsyk.

Självskadebeteende, det heter så när flickor och kvinnor skadar sig själva på det mest brutala sätt. Att skära sig är ett förtvivlat sätt att slippa en än värre plåga; ångesten över att aldrig duga, hur duktig man än är.

Det är svårt att hitta rätt behandlingar för kvinnornas diagnoser. Men man behöver inte vara särskilt påläst för att inse att det är skillnad på att ta hand om kvinnor som enbart är ett hot mot sig själva, och män som mördat och våldtagit. Och att dessa två patientgrupper inte ska behandlas på samma slutna avdelningar.

Båda författarna har personlig erfarenhet av ätstörningar och att skada sig själva. De har, sedan de hittat tillbaka till ett normalt liv, agerat för att uppmärksamma det strukturella våld som samhället utövar på en av de mest sårbara grupperna. Det finns ingen lobby som höjer rösten för 17-åriga flickor som förlorat tron på sig själv.

Berättelserna om flickorna och kvinnorna gör mig förtvivlad - och rasande över hur samhället svikit. Resurserna har satsats på de våldsamma männen, de som skadar andra. Det är helt förståeligt att vi vill skydda oss mot irrationellt våld. Lika självklart borde det vara att samhället ställer upp med skydd för kvinnor som vänder våldet mot sig själva.

De grymma berättelserna i ”Slutstation rättspsyk” kryper nära. Var och en av dessa flickor eller kvinnor kunde vara en dotter eller syster.

Författarna avslöjar egentligen inga nyheter. Det är det värsta.

Åkerman och Eriksson visar i sin research på Socialstyrelsens dubbla roll, myndigheten som både ska vara rådgivare och domare. Rollen som allmänhetens och individernas tillsynsman har fått stå tillbaka. Det finns inget absolut egenvärde i att straffa vårdpersonal. Problemet är att uteblivna sanktioner legitimerar vanvård. Det är ett svek mot de drabbade.

De etablerade politiska partierna avslöjas i boken som okunniga. Vården av självskadepatienter är ingen prioriterad fråga i riksdagen. Fel - det är ingen fråga alls.

Skyddshandskarna har som nämndes i nyhetsnotisen heter i boken tvångshandskar. Olagligt, men flitigt använt utan att de ansvariga ställts till svars. Precis som när isolering och bältesläggning använts som straff.

”Slutstation rättspsyk” är ett dokument som rispar rejäla revor i den svenska perfektionen. I förra veckan bad Sveriges riksdag om förlåtelse för behandlingen av omhändertagna barn. Den förbehållslösa ursäkten är på sin plats en gång till. Men först måste dessa flickor och kvinnor få en vård värd namnet.

Mer läsning

Annons