Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Téa Obreht

Annons

Hon är ung (född 1985), välutbildad, redan prisbelönt, och har lyckats ta sig in på The New Yorkers lista över de mest lovande, unga författarna i USA. Man kan lugnt säga att det är inte med små förväntningar som Bonnier ger ut Serbisk-Amerikanska Téa Obrehts debutroman ”Tigern i Galina” (”The Tiger’s Wife”). Läkaren Natalia befinner sig i ett konflikthärjat, samtida Balkan när hon nås av budet om sin morfars död. Morfadern tycks dessutom misstänksamt nog ha gett sig av strax innan utan att berätta vart han var på väg. Snart är Natalia, via sitt spårande efter morfaderns sista förehavanden, insnärjd i ett garn av myt, historia, saga, och verklighet.

En gigantisk tiger rymmer från ett zoo för flera decennier sedan i staden Galina. Morfaderns möte med samma tiger visar sig vara lika livsavgörande som hans möte med en dövstum flicka (”tigers fru”). Här finns också den ständigt återkommande Gavran Gailé, ”den dödslöse mannen”, som inte kan dö men som via sin kaffekopp förespår andra människors död, och en mängd andra sidospår.

Via en säker berättarhand, väver Obreht sin historia med lager efter lager omlott – lager av både realism och ”historia”, men också av biografi, saga, övernaturlighet, fantasi, och magi. Symboliken – både i det stora och det lilla – finns alltid blott en bisats bort.

Det känns inte alltför avlägset att tro att en stor portion av hennes influenser kommer från den i USA näraliggande Sydamerikanska traditionen av magisk realism (Gabriel Garcia Marques, till exempel) men här finns också tydliga likheter i både ambition, anslag, och berättarteknik med en av de stora amerikanska, moderna mästarna: Salman Rushdie. Här finns samma sammanflätning av myt, skrönor, och historicerande, möjliggjort genom en intrikat litterär medvetenhet och berättarhantverk.

Egentligen är det smått osannolikt att en debutant uppvisar en så sofistikerat sammanhållen text, men hon lyckas. Vill man vara cynisk så ser man i den lyckosamheten resultatet av de (framstående) författarutbildningar Obreht genomgått – det vill säga ett verk som mer skulle vara resultatet av en sorts akademisk (förvisso imponerande) kunskap om hur en text kan skrivas, än om en visionärt framvuxen berättelse. Men så ser inte den här kritikern det. Vill man anmärka på något så är det möjligen att hon ännu saknar möjligheten att på allvar göra människor av sina litterära kreationer.

Under ytan av det fantastiska (i en mycket specifik betydelse av ordet) lurar nämligen verkligheten: kärleken, kriget, döden. Texten når inte riktigt ner i myllan i det avseendet, utan tycks mer indikera, kanske till och med lova, att det där finns någonstans under dimmorna av hörsägen och skröna.

I det här läget nöjer sig nog läsaren också med det löftet, och hjälper själv till att läsa in den konkretionen. Gott så. I nästa bok kommer säkert även det perspektivet att ha landat helt.

Mer läsning

Annons