Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tomas Bannerhed

Annons

Berättelserna om världens avkrokar är nära nog en egen genre. Den handlar om byn bortom vägen som gud glömde, den vi alla har någonstans i våra liv. Det är långt undan det stylade och flotta, livet där handlar om det råa överlevandet.

Och för författaren handlar det om att ta våra liv, kroppar och själar ned till levandets djupaste hålor, till de rum där mänsklighet och omänsklighet får stå fram ohöljda. Det är där barnet erfar förutsättningarna för livet och de äldre får obarmhärtigt möta sig själva.

I Tomas Bannerheds starka och välskrivna debutroman ”Korparna” ligger scenen i Småland. I Växjötrakten ligger ett litet samhälle där Klas, tolv år, bor med pappa Agne, mamma Gärd och lillebror Göran. Det är sjuttiotal, Mia Marianne och Per Filip hörs på radion, en trimmad Zündapp drar förbi, lanthandeln är borta och familjens småbruk är ett helvete att hålla igång och få lönsamhet på. Pappan lider av depression och ångest och hamnar på psyket – till illa dold skadeglädje för byn och till stor plåga för familjen. Klas kan fåglar, det är mycket vackert skildrat, hans iakttagelser, funderingar och intuitiva känslor kring fåglarnas liv.

Tomas Bannerhed är numera sedan länge bosatt i Stockholm. Han har bland annat varit universitetslärare och redaktör. Men han kommer från småländska Uråsa, söder om Växjö och han känner trakternas natur och man skönjer en stark känsla och närvaro när han berättar om tidens gång i romanens by.

Det dryga år som romanen täcker in är dramatiskt för människorna, ”Korparna” är ett kammarspel med några få personer som agerar. För fadern, liksom för andra i boken är livet tungt, det är ned i de svarta djupen utan misskund. Deras livs önskningar har kommit på skam, deras begåvningar besmutsas och förhånas och jag kan tänka på amerikanska sydstatsromaner, där människors liv är satt på undantag. Här som där är det så: vänder livet ryggen åt en finns inte mycket kvar, då vänder man till slut också sig själv bort.

Men naturen med alla de skådespel den rymmer skildras med en passion som tyder på stor kunskap. Skildringen av ett nattligt möte med en rördrom är mycket fin. Tillsammans med vänskapen till en flicka är det naturen som ger ljuset i berättelsen.

När Klas ofrivilligt, som ett eko av faderns öde, känner att han får bära hela familjen på sina tunna axlar har han kunskaperna om natur, vetenskap, matematik, och fåglarna är själens röster och gestalter. De håller honom uppe och de håller drömmen om ett annat levande, kanske finns en räddning hos dem.

Mer läsning

Annons