Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ulf Lundell

Annons

Visenterna

(Wahlström Widstrand)

ROMAN. Vill han inte ha några vänner, undrar någon. Han har stulit texter, ropar några andra. Det har, kort sagt, rört sig mycket runt Ulf Lundell redan innan hans nya bok har kommit ut.

Ord, ord ord …

I rader ramlar de nedför sidorna. Ofta blir det långa njutbara meningar. Ibland står orden där som en lyrisk-poetisk påminnelse om hur livet kan se ut. Hur livet kan vara. Hur livet inte ska vara. För det är en livsberättelse han bjuder oss på. Hans egen? Visst känns det så även om hans jagfigur heter Frank Kornfeldt. Och när han i bokens slutkapitel besöker visenterna och samtalar med dem är det diskussionen om den utdöende arten som sporrar mest.

Korn. Kornet som såddes för visenternas skull.

543 sidor Frank Kornfeldt kan bli i mesta laget. Särskilt när han är misantropisk ut i fingerspetsarna, svär över allt och alla och är över¬tygad om att världen går under ganska snart. Men själv ska han dö först förstås. Och först måste Alliansen väck, åtta år har varit alldeles för mycket.

Livet går mot pensionen och samliv funkar inte. Det får bli ett ensamhetsexperiment. Bort från Stockholm som han numera hatar – det är inte det enda. Till den österlenska fridfullheten, till de älskade fåglarna, till vindarna och årstidernas växlingar.

Det är välskrivet och bitvis synnerligen läsvärt, närvarande och filosofiskt. Bitvis väl gnälligt och hatiskt om än även här välskrivet. Och trots att han lovar att vårda språket svär han förbannat mycket.

En bok om ett liv? En bok om allas liv. En kärleksförklaring – eller kanske fler. En svettig vånda över att bli gammal. Eller kanske en insikt om att det är nu det börjar på nytt.

För Frank Kornfeldt har fått nog. Han känner sig inte hemma i den här världen. Var det bättre förr? Hela boken är en uppgörelse med det moderna samhället. Nätet till exempel. Ännu ett hatobjekt.

Och ensamhetsexperimentet skaver. Hans älskade Erén som lämnade honom för Lustigkurren. Hur ska det bli egentligen?

Och så alkoholen förstås. Nej, han ska inte dricka, men …

Sedan kan man ju undra över hans sätt att ge sig på människor … Då blir han mest en tröttsam ordvrängande provokatör som jag knappt ids irritera mig på. Omoget så det förslår trots de 64 åren.

Men det är ju inte hans åsikter jag ska recensera. Även om han inte litar på kulturskribenter. Och hatar (igen!) kulturmänniskor – särskilt kvinnliga sådana.

Mer läsning

Annons