Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Uppfriskande med en ny bekantskap

Gustafson Kant.SingöspionenBokfabriken

Annons

Deckare. Nu finns det en chans för alla läsare av kriminalromaner att lära känna en ny person som tar plats i det mångskiftande svenska deckargalleriet.

Det är en 60-årig kvinnlig kriminalinspektör från Stockholm som lystrar till det alldagliga namnet Solbritt Andersson. Förutom sitt yrkesliv har hon som alla vi andra en mängd banala problem som rör familjen och fritiden att ta hand om. Hon är gift med förtidspensionären Rune och har en femtonårig dotterdotter, Isabelle, som också spelar en aktiv roll i historien.

Det är i ”Singöspionen” av Anders Gustafson och Johan Kant som Solbritt Andersson  för första gången dyker upp. Boken är författarduons skönlitterära debut.

Handlingen utspelar sig till största delen på Singö, som är en ö i norra Roslagen. Den har cirka 370 bofasta invånare och ett par tusen fritidsboende. Ön var tidigare en viktig bricka i vårt kustförsvar, men den topphemliga Singö-basen är numera nedlagd och  igenbommad. Men det är från militärbasen som bokens hela intrig utgår.

När man läser ”Prologen” höjs spänningsnivån direkt. 1986 inträffar ett mord inne i bergrummet och mördaren lyckas undkomma. Nästan trettio år senare börjar Solbritt Andersson att nysta i det gamla fallet.

När man läser deckare kan man oftast inte förvänta sig några litterära krevader. Så heller inte i det här fallet, men språket är lättsamt, utan påhängda metaforer och handlingen tar sig fram kantad av igenkännbara vardagssituationer, vilket gör att läsningen blir behaglig och avkopplande. Singö och den vackra naturen beskrivs träffsäkert och med en autenticitet som skapar en närvarokänsla. Speciellt gäller detta när man befinner sig inne i den övergivna basen. Den är idag helt stängd för besökare, men författarna har hämtat  interiörer från en liknande anläggning i Boden. Även i relationen mellan morföräldrarna och barnbarnet Isabelle finns en ömsint verklighetsanknytning som gör att många mor-och farföräldrar med tonåriga barnbarn känner igen sig.

Den inledande dramatiken håller hela tiden i sig, även om handlingen vid några tillfällen gränsar till det osannolika.Huvudpersonen är ovanlig inom polisgenren.  Hon bedriver polisarbetet med vedertagna metoder och utsätter sig inte för onödiga risker. Här finns inga våldsamma biljakter eller ensamma spanare som går in i öde industrilokaler på jakt efter beväpnade gärningsmän.

Solbritt Andersson är en uppfriskande bekantskap som det skulle vara roligt att fortsätta att umgås med.

Mer läsning

Annons