Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Välskrivet om en skadad själ

Sofia NordinAtomerNorstedts

Annons

ROMAN. Jag har honom här, i garderoben, meddelar Alma, berättaren i Sofia Nordins i inledningen av sin nya roman Atomer. Och den hon låst in är Cedric, barndomskamraten som förstod henne bättre än någon annan. Han var full som en alika, kände inte igen henne och hon lurade hem honom.

Anslaget är oväntat och välfunnet och i ett enda svep samlar Nordin in ett helt liv och en skadad själ. Också språkligt är det välgjort, smidigt och avslipat och med en snabb framåtrörelse.

Alma blev övergiven när hon var sexton år (nu är hon dryga trettio), gick i bitar och kunde liksom inte lagas igen. Efter hand anar man att hon känslomässigt är kvar ungefär där hon befann sig när Cedrik lämnade henne; då tycks de flesta mentala klockor ha stannat för hennes del.

Cedric får vara inlåst länge. Alma hittar på tusen svepskäl, tar upp ett hål i dörren så att hon kan mata honom, förser honom med läsning, tandborste och lögner om sig själv, hon går till jobbet, tar emot en älskare och diskuterar sin forskarkarriär i biokemi med en kollega.

Men den utdragna inlåsningen ska förstås ge Nordin utrymme att varva in förhistorien. Alma berättar alltså om hur de två växte upp och ihop.

Ett par mordiska avsnitt där hon ger sig på en rival är riktigt obehagliga. Och mycket av det hon ger uttryck för är osympatiskt. Alma lever på tvärs, tänker på tvärs, känner på tvärs och handlar också till slut på tvärs.

Mer läsning

Annons