Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vardagligt liv avslöjar inre spänningar

Anne TylerDen blå trådenÖversättning: Karin AndraeMassolit förlag

Annons

ROMAN. Anne Tyler borrar i amerikansk vardag utifrån ett familjeperspektiv. Hon skriver väl, men ibland kan verandor, stora gamla hus med dubbla skjutdörrar, överljus med handsågad snickarglädje, ingångshallar med dubbel takhöjd och återkommande släktträffar kring köksbordet förefalla väl gulliga och menlösa.

 Fast skenet bedrar, skildringarna kan vara nog så vassa och avslöjande.

Anne Tyler är en skarpsynt iakttagare som är påfallande lojal mot sina romangestalter, trots deras fel och brister. Så också i sin senaste bok om en familj i Baltimore och det stora gamla hus där släkten bott i tre generationer. Egentligen är det ingenting anmärkningsvärt med Whitshanks, men i likhet med de flesta familjer inbillar de sig att de är speciella. De är exempelvis väldigt stolta över sin förmåga att fixa saker.  De har också en talang för att låtsas att allt är bra och låta besvikelser och olyckor passera obemärkt.

När äldste sonen ringer och säger att han är gay anses detta vara en olycka som sopas under mattan och varken föräldrar eller son berör någonsin det som sagts.

 Ann Tyler låter skildringen bölja fram och tillbaka mellan olika tidsepoker. Skildringen är inte kronologisk, men sambanden omisskännliga.

När andra generationens ålderstigna föräldrar inte längre klarar av att bo kvar ensamma i släktens hus ställs allt på sin spets. Makarna vill inte lämna huset om inte något av barnen tar över ansvaret. ”Hus behöver människor… när ett hus lämnas åt sitt öde… tappar (det) livsgnistan… Hur kan ni tro att jag skulle göra så mot det här stället” frågar pappan retoriskt.

Samtidigt som trådarna som spunnits mellan familjemedlemmarna förefaller outslitliga. Banden finns där även om de geografiska och känslomässiga avstånden ibland förefaller gigantiska. Liksom de uttalade och outtalade händelser som ingår i den gemensamma historien. Oavsett om det rör sig om mer eller mindre accepterade myter eller dolda episoder som aldrig exponerats offentligt. Trådarna, i ”svenskt blått” eller helt osynliga, binder samman och stödjer samtidigt som de bidrar stundtals till en hart när outhärdlig trasselhärva.

Maktkamper och tillkortakommanden förs vidare från generation till generation, precis som det stora huset där nästan osynliga blå färgstänk vittnar om tidigare uppgörelser mellan nu döda släktingar.

 Styvt berättat om alla de små och till synes vardagliga händelser som formar livet. Också för dem som väljer att inte välja.

Mer läsning

Annons