Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Chaplin

Annons
Chaplinbröder. Sydney, (Kalle Malmberg, Smålands teater och musik) och Charlie (Sara Lindh).

Det sägs att Adolf Hitler såg Chaplins ”Diktatorn” två gånger – ensam. Monstret och den sanningssägande clownen i ett möte bortom världens ögon. Chaplin har sagt att han skulle gett vad som helst för att få veta om Hitler skrattade. Världen också.

Chaplin är fortfarande en av det här klotets mest kända personer. Vi känner alla den där lille mannen med sin lustiga gång, sitt plommonstop, sina illasittande kläder och sin käpp. Från 1915 kom han att forma den tidiga filmens historia och gång på gång ge förlösning och revansch i symbolisk form för miljoner förtrampade och maktlösa människor. Chaplin som den lilla människans företrädare i en grym värld. Hans betydelse för filmkonsten kan inte överskattas.

Men vem var han som människa? Vad formade honom? För de flesta är han nog som sin klassiska filmfigur. När nu Örebro teater uruppför Sara Lindhs pjäs ”Chaplin”, är det ett sätt att närma sig och problematisera hans uppväxt. Sara Lindh slussar oss in i en påtagligt dysfunktionella familj i London mot slutet av förr-förra sekelskiftet. Den består av den en gång så hyllade artisten Hanna, den alkoholiserade fadern estradören, sönerna Sydney och Charlie. De lever i armod och numera i marginalen av den Music Hall-kultur där de firat många triumfer.

Sara Lindh har läst och inspirerats av psykoanalytikern Stephen Weissmans bok ”Chaplin, A life”, där Weissman gjort en postum analys av Chaplins barndom. I den här uppsättningen spelar hon Chaplin själv både som barnet och som den filmregissör han senare blev för sina egna produktioner i USA.

I pjäsen, och den här föreställningen, är det modern Hanna, spelad av Malin Berg, och brodern Sydney, spelad av Kalle Malmberg, som står i fokus. De är två poler i förhållande till livet och verkligheten:

Hanna som är drömmaren och som gärna brer tjockt av smickrande livslögner på livets macka medan Sydney är skärskådaren som ser rakt igenom illusionerna och knaprar det torra brödet. De blir pjäsens kraftcentrum som resten mer eller mindre hjälplöst cirkulerar kring. För båda bröderna blir det en katastrof när modern Hanna tas in på mentalsjukhus då syfilisen börjar äta på hennes förstånd.

Pjäsen är elegant skriven som en mental inflygning mot dramats centrum, mot familjen där i slummens East End med sina sanningar, halvsanningar och livslögner. Självklart är det inte bara en berättelse om just familjen Chaplin, utan om alla familjers egenkonstruerade historier av normalitet.

I första akten är referensen en stumfilmsinspelning och där förfrämligandet kastar oss i publiken in och ut ur berättelsen: vi ser ett drama som är gestaltat, ifrågasatt och omprövat. Ändå känns den första delen lite sökande och avvaktande. I den andra akten intensifieras berättelsen, filmklapporna blir färre och referenserna till den tidiga stumfilmen trycks tillbaka när allt blottläggs och ett möjligt annat slut på den faktiska berättelsen skymtar – den där Chaplin inte igenkänns och räddas av brodern Sydney från att frysa ihjäl.

Den här pjäsen lever mycket på sin musikaliska tidsfärg som är fantastiskt bra – inte minst genom ensemblens lysande prestationer. Man skall komma ihåg att Chaplin själv skrev musik genom hela livet och egentligen var lika mycket musiker som skådespelare. Musiken är pjäsens kontrapunkt.

Överhuvudtaget är detta ännu en arbetsseger för skådespelarna och Örebro Länsteater. Alla gör genomgående ett helgjutet arbete, men kanske att Malin Berg som Hanna och Kalle Malmberg som Sydney lyser allra mest, inte minst för pjäsens fokus på dem.

Jag gillar verkligen den avskalade och fiffiga scenografin, den genomförda tankegången med såväl vaudeville-världens ytliga glamour och stumfilmens teatrala mimik och plastik.

Den som kanske förbryllar mig en smula är Sara Lindhs Chaplin-gestalt som förefaller perifer och undanglidande genom föreställningen. Att gestalta den bärande rollen när man är sin text är inte utan risker. Sara Lindh balanserar den dock.

Föreställningens sensmoral?

Kanske så här: Det är skrattet som tar oss genom sanningens smärta.

Mer läsning

Annons