Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dagarnas skum

Annons

DRAMA. Colin (Romain Duris) är ung och rik. Hans lätt uttråkade dagar kretsar mest kring att äta bisarra rätter som hans privata kock Nicolas (Omar Sy) lagar till åt honom.

Det kan röra sig om ringdansande aladåber och självupplösande ål, till exempel, tillagade med assistens från en liten, liten stum man i råttkostym.

Redan i inledningsscenen sätter regissören Michel Gondry sin igenkännbara prägel på filmen som är en visuell berg- och dalbana precis som tidigare verk som "Eternal sunshine of the spotless mind" och "The science of sleep". Man blir snabbt yr av specialeffekterna som verkar försöka slå rekord i påhittighet och surrealism denna gång. Men de fyller också sin funktion, naturligtvis.

När Colin träffar Chloé (Audrey Tatou) blir världen för honom plötsligt ett äventyr, fullt av underbara, oförklarliga drömmar och mirakel. Ingenting är konstigt, de vardagligaste ting blir som magiska och fantasin slår kullerbyttor när man är kär.

I en scen tar det nyförälskade paret en åktur i ett litet mobilt moln över staden och det är en fin bild över den totala förälskelsen där livet i bubblan (molnet i det här fallet) är den egna världen medan allt annat, det högst ordinära, sker utanför.

De gifter sig, och just bröllopsscenen sker i en kyrka under vatten. Allt är vackert som en dröm. Men i Chloés bröst växer en tumör, eller en näckrostörn om man översätter det till Gondrys parallella drömuniversum som dessa karaktärer lever i. Och med vetskapen om en annalkande tragedi blir det surrealistiska livet plötsligt det enda sättet att hantera en den annars så bistra verkligheten på. Att acceptera att ens älskade sakta tynar bort blir för svårt och här blir Gondrys drömvärld, om än stundtals utmattande i sin ambition, faktiskt gripbar och motiverad.

Verkligheten är helt enkelt för svår ibland.

Men tyvärr har den ju också en förmåga att tränga sig på och det som börjar som ett färgsprakande äventyr med dansande maträtter och levande ringklockor tappar färg ju längre Chloés sjukdom framskrider och till slut är filmen svartvit.

Mer läsning

Annons