Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Debatt: Open art är som att gå på zoo

Open Art osäkrar definitivt vårt vardagsseende. Hela stadsrummet känns plötsligt meningsbärande. Allt kan vara möjliga estetiska uttryck och kommunikativa koder.

Annons
Konstverket till vänster uppskattas av Stefan Nilsson, men inte det till höger.

Man går med ens på visuell tå och spanar ivrigt efter objekt och överraskande vändningar i det invanda. En sandhög med en pinne försedd med en bit fladdrande plast? Nä, kanske inte, men det triggar mig likafullt bland all den konst som nu invaderat citykärnan.

Det blir lite som att gå på zoo: Ett återseende. Ja, där är aporna, där noshörningen och där plumsar sälarna omkring! Vad som saknas är dock något sammanbindande. Konsten kan vara så mycket mer än en kittlande spektakulär visualitet.

Årets upplaga av Open Art liknar i upplägg och utförande ganska mycket den förra: En mängd utplacerade verk i stadskärnan, såväl i parker, på trottoarer, i de effektiva orange tittskåpen, som inne i gallerier och varuhus. En hel del är platsspecifika, varav några intar det offentliga rummet med pondus och stark uppmuntrande närvaro. Annat känns utplacerat och lite vilset, men kan ändå bjuda på överraskande upplevelser – till och med starka ibland.

Jag har skrivit det tidigare men skriver det igen – en hel del av styrkan i Open Art bygger på det iögonfallande för att inte säga spektakulära, såväl i utförande som i skala. Det betyder inte att det automatiskt blir de bästa verken på årets Open Art. Man skulle kunna indela verken i de med kraftfullt innehåll, de med ett visuellt utropstecken och de som har både innehåll och estetisk kraft i sin egen rätt, oavsett dimensioner och skala.

Närmast konstens livspuls, men förmodligen ett otippat eller förbisett exempel av många, är Julius Popps verk ”BIT. FALL” inne på slottsgården på Örebro slott. Det är en maskinskulptur som placerar sig som konstverk alldeles invid bildkonstens, i stora stycken, outforskade tankekontinent. En avancerad teknisk konstruktion med ett finurligt och fascinerande uttryck: vattendroppar som tillsammans bildar ord eller små meddelanden, innan de faller till marken. Det är sekundsnabba vattenridåer av ordbilder som sedan poetiskt upplöses inför våra ögon.

Naturligtvis har den komplicerade ordmaskinen gått sönder andra gången jag är där, vilket jag anade redan vid första besöket, men det gör inget. Själva idén räcker för att ge en märklig närvaro av något större och viktigare – om till exempel det hotade fria ordet som fått förnyad aktualitet med en viss visselblåsare Snowdens avslöjanden om makters omedelbara transparens av våra liv på internet. Men verket röjer även konstens inneboende storhet, dess vilja att famna det omöjliga, framkalla det osedda, tydliggöra det anade.

Det finns andra verk som på olika sätt fastnar, i årets upplaga av Open Art. Ett av de enklaste men estetiskt vackraste är avgjort Jakku Pärnuus ”Bottle recycling” på Stortorget i kanten mot Drottninggatan. Växtkraft i form av trädgrenar som formas till en samtidstanke och dessutom en vacker skulptural form. Över gatan vid Nikolai kyrka framkallar Tea Makipääs skeletterade och kantrade huskropp där bara värmesystem, el och avlopp blivit kvar, ett varmt leende.

Ett annat exempel är Roas ”Narwhale”, den enorma väggmålningen, gjord på frihand, av en Leviata ur bildhistorien på Gamla gatan, liksom Austria fantastiska och anslående tejptub ”NUMEN For Use” över vallgraven vid Slottet.

Jag är mindre förtjust i Tommi Toijas pinkande ”Bad Bad Boy”(varför får han ingen kisspaus …?) och Jonas Holmquists ”Huvud” på Våghustorget, båda med anslående dimensioner men kraftlösa och konstnärliga slag i luften.

Men mycket är bra och en hel del av de deltagande konstnärerna har visat sin konst här förut inom Open Arts ram eller på Örebro Konsthall.

Det är Mats Nilsson och Lars Johnsson som sätter sin prägel på innehållet i Open Art – på gott och ont. Kritik har rests mot könsfördelning och grabbiga uttryck och man skulle kunna tillägga en viss likriktning av vilken sorts konst som gäller. Det vimlar av andra uttryck och angreppspunkter som inte får en chans med de projektledare som nu kanaliserar utbudet.

Mats Nilsson är en bra igångsättare men till nästa Open Art borde man kanske utse en curator som får sätta sin prägel på ett enskilt avsnitt av Open Art.

Jag saknar även ett centrum i denna sommarhändelse i Örebro. Grundtanken är utmärkt att konsten skall sprida sig ut över stan, men den saknar en rumslig utgångspunkt varifrån andra saker kan hända än vara mötesplats inför rundvandringar. Öppningar för en sådan utveckling har gjorts denna gång skall erkännas, som Open Art Academy och Open Art kids, men man kan tänka sig en större centralt belägen lokal som varje vecka har ett evenemangsschema med skilda aktiviteter (som vid dåligt väder), så att ett nav skapas som sänder ut förnyad energi över Open Art sommaren lång. Och varför inte en fototävling som går över sommaren? Sällan har jag denna gång sett så många människor fotografera konstverken med eller utan staffage av familj och vänner.

Så okej, Open Art benämns stundtals som en biennal, men där är den inte riktigt ännu. För att bli en omistlig angelägenhet framgent måste den få en större innehållslig tyngd. Det betyder ett innehåll med djup och bredd. Varför inte ett tydligt och livaktigt festivalområde förutom de konstnärliga nedslagen i stadskärnan?

Det går ju an att önska sig förstås och det kostar dessutom ännu mera pengar. Är politikerna beredda till det? Jag tvivlar.

Allt annat än pantad. NA:s konstrecensent Stefan Nilson tycker att Jakku Pärnuus ”Bottle recycling” på Stortorget är en av höjdpunkterna på årets Open Art.

Mer läsning

Annons