Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är inte så viktigt om du läser det här

Annons

Man brukar säga att man måste ha gått igenom svårigheter och lidit för att kunna skapa, annars finns det liksom inget riktigt stoff att gräva ur. Men jag tänker att det ofta är precis tvärtom: man börjar skriva för att man har haft det svårt, för att bearbeta sina upplevelser och kunna gå vidare. Sedan är man fast.

I kväll är det premiär på Örebro teater för Sara Lindhs nyskrivna pjäs om Chaplin. Det är hennes andra pjäs. Sin debut, ”Carola och jag” skrev hon för att komma ur en livskris. Hon beskriver skrivandet som en sorts terapi, en uppgörelse med barndom och uppväxt.

Från början var det inte ens meningen att det skulle bli en pjäs. Skrivandet var ett självändamål, ett sätt att läka.

Hon visste inte att hon kunde skriva. Hon var bara tvungen. Nu kan hon inte sluta. Hon är fast. Fler pjäser är på gång.

Genom att skriva tvingas man att sortera tankarna. I sina bästa stunder leder det till självinsikt och förändrade tankemönster.

Den mest nakna uppgörelsen med uppväxten jag har läst är Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”. Helt utan skyddsnät avslöjar han sina mest förbjudna tankar. Första och tredje delen är starka skildringar av barndomen och den demoniske och senare alkoholiserade fadern. De andra behandlar föräldraskap, skrivkramp, hustrun Lindas svåra sjukdom och slutligen baksidorna med framgången som skrivandet medför.

Hans tanke med mastodontprojektet, totalt 3 600 sidor i sex band, var att det skulle bli hans sista bok. Planen var att skriva ”allt” och sedan vara klar. Den sista meningen i del sex lyder: ”jag njuter av tanken på att jag inte längre är författare”. Tre år senare är han ändå aktuell med en ny bok. I SVT:s Babel berättade han om den stora tomheten som infann sig efter ”Min kamp”. Suget efter att skriva blev helt enkelt för stort. Att skriva var en alldeles för viktig del av hans liv för att avstå.

Nu kommer han med essäsamlingen ”Själens Amerika”, där han bland annat skriver om att fjällvandra och om nåd. Här finns också en lång och mycket ingående skildring av ett toalettbesök som i sista stund lyftes ut ur ”Min kamp” på inrådan av hans förläggare.

Just nu pågår Bokmässan i Göteborg som bäst. Många pratar om att det är en manifestation för läsandet. Men jag vill snarare se det som en hyllning till själva skrivandet. Om någon läser det är bara bonus.

Mer läsning

Annons