Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det blåser upp en vind

Annons

ANIMERAT DRAMA. Ibland kan jag bli avundsjuk på alla människor som ännu inte har upptäckt Hayao Miyazaki och hans filmer. På den rädda tonårsflickan som kanske snart finner tröst i lilla Chihiros äventyr i andarnas värld i "Spirited away". På det förälskade paret som råkar välja bitterljuva "Uppe på vallmokullen" som dejtfilm i stället för en Hollywoodkomedi. Och på pappan som för första gången får krypa upp i soffan med ungarna framför skogssagan "Min granne Totoro" – och bli barn på nytt.

Den japanske mästeranimatörens karriär spänner över sex decennier, men nu är det slut. I samband med premiären av nya "Det blåser upp en vind" på höstens Venedigfestival i meddelade Miyazaki att han går i pension, 73 år gammal.

Filmen om den japanske flygingenjören Jiro Horikoshi blir det sista verket i en unik filmskatt. Hayao Miyazakis filmer är både storslagna och lågmälda, bländande vackra och charmigt knasiga. Huvudpersonerna är ofta kavata skolflickor som kämpar mot miljöförstöring och krig.

Med tanke på Miyazakis uttalade pacifism kan det kanske verka märkligt att han har gjort en film om Horikoshi, mannen bakom det legendariska stridsflygplanet Zero. Det var Horikoshis skapelser som attackerade Pearl Harbor, och som senare användes för kamikazeuppdrag. Själv var han dock främst intresserad av flygandets skönhet, och det märks tydligt att regissören är förtjust i den paradoxen.

Titeln, som är hämtad från en dikt av den franske poeten Paul Valéry, skulle funka som ett samlingsnamn för alla Miyazakis filmer. Där blir vinden som ett slags naturens temperament, som både kärleksfullt och tillrättavisande rufsar människorna i håret. Jiro Horikoshis Harry Potter-kalufs är som skapt för detta.

Filmen skildrar Japans första steg från fattigt bakvatten till teknologisk supermakt, och rymmer också en ömsint kärlekshistoria (fritt ihopfabulerad av Miyazaki). Det är praktfullt, varmt och sorgligt i bästa Miyazakistil, och utan att riktigt veta varför sitter jag plötsligt och gråter. Känslorna kryper sig på, utan stora åthävor men med perfekt tonträff.

Det bör tilläggas att "Det blåser upp en vind" inte är en film för barn, och därför visas den också på originalspråk. Det känns passande att mästaren får ta avsked av publiken på sitt modersmål. Sayonara, Miyazaki-san.

Mer läsning

Annons