Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dom andra

Annons

DOKUMENTÄR. För de allra flesta är 18-årsdagen en glädjande och stor dag i livet. För de ensamkommande asylsökande barn som sipprar in i Norge innebär däremot myndighetsdagen en potentiell dödsdom. Den norska regeringen beslutade 2009 att en åtgärd för att begränsa invandringen skulle vara att skicka tillbaka barnen till sina hemländer så fort de fyllt 18 år.

Konsekvenserna av detta beslut, så som de skildras i den norska filmaren Margreth Olins kompetenta händer, är horribla.

Pojkarna - det är nästan bara pojkar som lyckas ta sig fram - är i många fall krigsskadade och har fått se sina familjer splittras och förintas. Deras ögon är så förfärande tomma. Det går inte att skydda sig mot deras ångest och längtan, som när en av dem säger att det enda han vill är att få krama sin mamma. I Norge, ett av världens rikaste i-länder, får han inga kramar. Knappt tillräckligt med mat. Och när de här nyblivna vuxna inte får några permanenta uppehållstillstånd går de under jorden och försvinner.

"De andras" stora styrka är den personliga inramningen och det sätt som Margreth Olin hanterar sina intervjupersoner på. Hon lyckas komma dem riktigt nära och blir dessutom själv en mycket närvarande kraft i filmen. Det gör att gränserna mellan "vi och "dem" effektivt suddas bort.

Det som riktigt trummar in budskapet är den intelligenta kopplingen till de tragiska händelserna på Utøya den 22 juli 2011. Margreth Olin beskriver en dröm hon har. Barn simmar i vatten, ifrån en säker död till räddningen på land. Där står kungen, statsministern och ambulanser för att ta hand om offren och svepa in dem i varma filtar. Men en flicka, som har en livlös pojke kring halsen, blir hejdad. Hon är 18 år men påpekar att pojken är 14. "Han får stanna, säger en röst. Men du får vända tillbaka".

Mer läsning

Annons