Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ensamma tillsammans

Annons

Spelningen hade en röd tråd, och den var verkligen röd - det politiska budskapet. Att Wiehe skulle passa på att prata om kamp och solidaritet var ingen högoddsare, men att trions gemensamma spelning skulle ge känslan av valkampanj var inte lika väntat.

Emil Jensen inledde kvällen med ett poetry slam. Hur många ord ryms i en människokropp? Det var omöjligt att inte undra när han på ett estradpoetiskt vis rabblade ord som slutar på -eter i flera minuter. Identiteter, minoriteter, personligheter och en regering med ryggradslösa slemmigheter är ett axplock. Publiken följde honom ömsom allvarligt lyssnande, ömsom högljutt skrattande, medan hopp blandades med hopplöshet och komik blandades med politik. Denna satiriska uppvisning var Emil Jensens höjdpunkt för kvällen.

Det första framträdandet med alla tre på scenen var under Emil Jensens låt ”Ni är inte vackrast i världen”. När Wiehe börjar sjunga sin solovers kommer han bort sig och kommer av sig. Spelningens enda tydliga miss - och den gjordes av den mest rutinerade i sällskapet.

Pernilla Anderssons repertoar på fem låtar innehöll bland annat ”Dansa med dig” och ”Johnny Cash och Nina P”, precis som sig bör. Van att höra hennes låtar ackompanjerade av minst fem instrument kändes de lite fattiga med bara gitarr eller piano.

Mellansnacket genomsyrades av feminism. Hon pratade om kvinnovåld och rättvis fördelning i hemmet, allt i enlighet med den nämnda röda tråden.

Efter varje artists soloframträdande slöt trion samman och rev av en låt. Dessa korta inslag kändes nödvändiga, men i övrigt var spelningen precis vad den utgav sig för att vara: artisterna var ensamma tillsammans.

Mikael Wiehe stod för kvällens avslutande set och utan presentation drog han igång ”Flickan och kråkan”. Publiken var nöjd, och jag med. Emellanåt svängde han gitarren åt sidan och talade om att ungdomarna i Ukraina trots allt kan ha en chans - så länge de inte lyssnar på Carl Bildt. Publikens jubel.

Det känns som att Wiehe själv anser att hans låtar är sekundära, det är det politiska budskapet som är det centrala med hans framträdande. De egna texterna kunde han, till skillnad från Emil Jensens, utan och innan och han framförde dem tryggt och säkert, och med en brinnande kamp i blicken.

Mer läsning

Annons