Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett försök till farväl - med otrolig närvaro

Det är tid att säga adjö. Hjalmar Berglund är uppenbart på väg någon annanstans i inledningsscenen när Peter Flack och hans revygäng öppnar ”Hjalmars drömrevy”.

Annons

Vi lever våra livspussel och håller bitarna samman med drömmar av olika slag. Som yngre är de aktiva och konkreta, när vi blir äldre är kittet mera återkomster och tillbakablickande. Just så formar sig detta till ett slags bokslut: Vad är essensen av 40 års revyer?

Hjalmar ger svaret: Att hålla våra drömmar levande utan att välja bort samtiden, men möta dess mörkare sår med satirens desinfektion och komikens skyddande plåster.

Det som gör Flacks revyvärld populärkulturellt formgjuten och angelägen är knepet att låta oss möta ängslig politisk korrekthet och stressande sociala trender i en skrattspegel. Katalysatorn är Hjalmar Berglund, full av de fördomar och den tvärsamhälleliga kulturella mylla där vi alla hör hemma.

Den fingertoppskänslan har varit en bärande röd tråd. Den saknas här - just i den meningen. Vi får följa en Hjalmar som blickar bakåt. De två akterna är mest fyllda av gamla nummer som passerar revy…

För den som sett tidigare revyer blir det en riktig nostalgitripp med ett pärlband av uppfräschade hågkomster och för de få (Hjalmar gör en hand-upp-räcknings-gallup under kvällen) blir den förstås sammanhållen och känns nyproducerad.

De flesta numren håller fortfarande, även om en del börjat rosta och känns överspelade i dubbel bemärkelse. Det nyskrivna mötet mellan Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra på ”Långbänken” blir därför fyndig nutida politisk satir av bästa märke.

Men Hjalmar är själva varumärket: Hans utstuderade vanlighet med typmärken som dåliga vitsar, fräckisar och själva uppenbarelsen av lantorts-tönt. Det är därför lätt att förbise Peter Flacks kvaliteter som skådespelare och komiker. Han har en fantastisk närvaro som betyder mycket i scener där han inte är Hjalmar. Premiärkvällen blir hans spel i ”Karaoke”, ur Hjalmars spelhåla från 1993, kvällens absolut höjdpunkt tillsammans med ”Vem tar vem” (Minns du det tv-programmet med Lil-Babs som värd?) där hemliga gästen Gunilla Åkesson illustrerar hur självlysande det blir när två genuina komiker låter sin energi gnistra ihop.

Gänget bakom gör en fantastisk och helgjuten insats; Tina Leijonberg fyller upp den obligatoriska primadonnan väl och dansarna gör en insats av världsklass. Årets revy har en smart och häftig scenografi av Christer Linder och Stephan Berg bär både musiken och rollen som sankte-Per med den äran.

Visst är detta ett försök till avsked - men jag vet inte - nog pirrar det av klurigt liv i gubben Hjalmar när Peter Flack med sin scennärvaro förtroligt sätter sig ned och börjar småprata med sin publik. Hjalmar dyker nog upp någonstans igen…

Stefan Nilson

Mer läsning

Annons