Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett oskrivet blad kan innehålla väldigt mycket

Annons

Nu pågår Open Art på gator, vatten och torg i Örebro. En sak som slagit mig inför årets utställning är hur många gånger jag har hört att det är ”upp till betraktaren att avgöra vad konstverken betyder”. Konstnären må ha haft ett bakomliggande syfte med verket. Men om jag som betraktar skulpturer och installationer gör en helt annan tolkning kan det inte vara fel.

Vi bär alla på olika erfarenheter och upplevelsen av konst är alltid personlig. Jag tycker mig dock se en trend att konstnärer drar sig för att ens berätta om sina tankar bakom. Många lämnar hellre över sin konst okommenterad som ett blankt papper, som betraktaren får fylla med valfri tolkning. Det kan jag tycka är synd. Det är ju, som man brukar säga, tanken som räknas.

En liknande trend finns inom filmens värld, där skådespelare hyllas för att ha gjort fantastiskt uttryckslösa skådespelarinsatser. Ett aktuellt exempel är Alicia Vikander som spelar robot i den nya brittiska science fiction-filmen ”Ex Machina”. Hennes nollställda ansiktsuttryck gör att det aldrig kan bli fel.

Ett mantra som skådespelare brukar upprepa är ”det är inte du som ska gråta på scenen, du ska få publiken att gråta”. Michael Fassbenders android David 8 i ”Prometheus” har samma röstläge hela tiden, smälter in överallt och är totalt strömlinjeformad. Han har inga och uttrycker inga känslor. Det gör i stället publiken.

Det här nedtonade sättet att agera är inte bara kopplat till robotroller. Ingrid Bergman berättade i en intervju om en svår scen i ”Casablanca”, en avskedsscen mot Humphrey Bogart som hon inte visste hur hon skulle göra. Hon skulle ta avsked av honom och visste inte vilket ansiktsuttryck hon skulle ha. I sin villrådighet bestämde hon sig för att inte göra något alls. Hon testade med ett helt neutralt ansikte.

Hon geniförklarades av såväl publik som kritiker. Just den scenen blev hennes karriärs mest berömda. Hennes återhållsamma spel gjorde att åskådarna själva kunde lägga in alla de känslor som hon undvek att uttrycka.

Inom andra konstformer är det svårare att överlåta allt till publiken, även om det finns de som har försökt. Jag tänker till exempel på John Cage, vars stycke ”4.33” består av drygt fyra och en halv minuters tystnad. Publikens egna ljud och tankar fick forma innehållet.

Varför inte en hel roman, med enbart blanka sidor?

Mer läsning

Annons