Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Farväl till maffian

Annons

KOMEDI. Giovanni Manzoni har ett pris på sitt huvud. Han har golat på sina gamla maffiakompisar och har tvingats bort från Brooklyn in i vittnesskyddsprogrammet. Nu bor han och familjen på olika ställen i Frankrike, den aktuella adressen är en liten håla i Normandie. De kämpar på med kulturella skillnader. Pappan börjar skriva sin självbiografi, barnen gör sig hemmastadda i skolan och mamman lagar italienskt käk till agenterna som vakar över dem tvärs över gatan.

Men det hela går mest ut på att amerikanerna ska få spöa skiten ur fransmännen på ett lite "kul" vis.

"Farväl till maffian" är en nostalgitripp skapad för alla som längtar tillbaka till en tid då Luc Besson stod som garant för en bra film. En tid då Robert De Niro och Michelle Pfeiffer var riktigt heta och man utan att blinka kunde locka massorna till biografen med det fräscha konceptet maffiakomedi.

Det är så mycket tidig 1990-talskänsla i den här filmen att det brukas francs, telefonkiosker och skrivmaskin, helt okommenterat. Men sorry, det här blir bara en enda röra av buddy-film, familjedrama och maffiaklyschor. Det i handlingen inpressade spåret med självbiografin som pappa De Niro knåpar på visar sig leda exakt ingenstans.

Filmens riktiga klimax inträffar i stället då han blir inbjuden till amerikansk afton i hålans lokala filmklubb. Här uppstår så ett litet metafilmiskt skämt på temat maffiafilm, som måste ha varit fröet till att göra den här filmen överhuvudtaget. För övrigt kan jag med mesta möjliga välvilja räkna till två garv och det är livet, oavsett om man kan sätta ett pris på det eller ej, garanterat för kort för att slösa tid och pengar på.

Mer läsning

Annons