Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fast Furious 6

Annons

ACTION. Det börjar med vrålande motorer. Filmduken är fortfarande svart när hela biografen fylls av det öronbedövande ljudet av adrenalin och bensin. Sedan kastas vi rakt i en actionfylld färd på Gran Canarias slingrande bergsvägar, där två män i sportbilar tävlar om vem som kan bryta mot flest trafikregler på kortast tid.

Jag har kört på de där vägarna, i en trött liten hyrbil och med en vrålande bebis i baksätet. Lokalbefolkningen tutade ilsket åt vårt sniglande, svetten lackade och varje mötande lastbil var en skräckupplevelse. Bilgalningar à la Vin Diesel i "Fast furious"-filmerna lyste tack och lov med sin frånvaro.

Det är den kontrasten, mellan filmens glammiga biljaktsbonanza och den grå verkligheten, som ringar in fenomenet "Fast furious". Serien utspelar sig i vår värld, men det skulle lika gärna kunna vara Gotham City, Mordor eller Nangijala. Här kan vår hjälte volta i 300 knyck utan att stuka foten. Här kan en polis tortera en misstänkt och ändå vara en hyvens kille. Och här upphör alla naturlagar när människor hoppar groda mellan skenande bilar, stridsvagnar och flygplan.

Om man ändå köper detta så återstår ett stort problem: filmens stjärna. Vin Diesel saknar all den intensitet och charm som borde känneteckna en framgångsrik actionskådis. Samma kisade min används för att gestalta såväl sorg och ilska som glädje och förälskelse, och mest av allt för han tankarna till den stendumma jätten Grawp i Harry Potter-filmerna.

I "Fast furious 6" får Diesels rollfigur Dominic Toretto och hans gäng (en grupp kriminella bilvirtuoser med hjärtat på rätta stället) ett uppdrag av polisbiffen Hobbs (Dwayne "The Rock" Johnson): de ska hindra superskurken Owen Shaw från att lägga vantarna på ett supervapen. Hans trumfkort är en kvinna från Torettos förflutna, som numera ingår i Shaws gäng.

Här göms ett föga övertygande budskap om familj och lojalitet, men vem bryr sig egentligen om handlingen? Precis som i porrens värld utgör den bara illa spelade transportsträckor mellan de fysiska huvudnumren. Och där bränner man som sagt på ordentligt - tempot börjar på max och blir bara mer och mer uppskruvat under de dryga två timmar (!) som filmen pågår.

När eftertexterna rullar infinner sig samma svettiga utmattning som efter den där bilresan på Gran Canaria. Särskilt som finalen hintar om att en sjunde del, i denna evighetslånga trafikstockning till filmserie.

Mer läsning

Annons