Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fler författare borde skriva för byrålådan

Annons

I maj gick Gunny Widell bort, 85 år gammal, efter en framgångsrik karriär som journalist och chefredaktör för bland annat Min Värld, Vecko-Journalen, Damernas Värld och Vecko-Revyn. Bland hennes kvarlåtenskaper hittades högar av handskrivna gulnade papper, med påbörjade romaner som hon aldrig visat för någon och som aldrig blev färdigskrivna.

Drömmen om att någon gång skriva en roman var Gunny Widell långt i från ensam om. Om man sökte igenom skrivbordslådorna hemma hos folk skulle man förmodligen finna uppslag och skisser till åtskilliga böcker. Varför de hamnar där och aldrig blir färdigställda finns det naturligtvis lika många förklaringar till som det finns aspirerande författare. Det kan handla om bristande självförtroende, brist på tid eller att man helt enkelt inte får till det. Det mesta mår säkert bäst av att ligga kvar i sina lådor.

Men visst kan det finnas guldkorn som ligger undangömda och som aldrig når sin potentiella läsekrets. Jag tänker på Franz Kafka vars mest kända verk, som ”Processen” och ”Slottet”, egentligen bara är romanfragment. Han skrev sina böcker då han hamnade på sanatorium, svårt sjuk i tuberkulos – en sjukdom som till slut ändade hans liv, endast 40 år gammal.

Kafka som var mycket självkritisk ansåg sig aldrig värd att kallas författare. Före sin död fick han sin vän och författarkollega Max Brodd att lova att hans verk aldrig skulle ges ut – ett löfte som Brodd bröt, tack och lov får man väl säga.

För den som skrivit något som man inte riktigt vill stå för, men som ändå vill ge ut det, kan en pseudonym vara lösningen. Bakom ett fingerat författarnamn kan man suga i sig av berömmet (och intäkterna naturligtvis) om det blir en succé. Men man slipper stå där med nesan om kritikerna sågar ens alster jäms med fotknölarna.

Två författare som försökte sig på den modellen var Daniel Sjölin och Jerker Virdborg. Förra året kom ”Jungfrustenen” under pseudonymen Michael Mortimer. Men efter att romanen knappt fått någon som helst uppmärksamhet valde de att träda fram. Kanske trodde de att det skulle bli bättre snurr på ruljangsen då.

Det kanske det blev också, vad vet jag. Men nu när andra delen, ”Fossil-drottningen”, kom ut får de stå sitt kast. DN:s litteraturkritiker kallar den för ett ”practical joke på läsarnas bekostnad”.

Vissa böcker passar som sagt bäst i skrivbordslådan.

Mer läsning

Annons