Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Följ med på en vandring från fördom till stolthet

I eftermiddag går Prideparaden genom Örebro och nu för tiden känns festivalen mest som en stor fest – men vägen fram till dagens acceptans har gått över hemliga klubbar och tvångsstängda lokaler för Örebros homosexuella. Följ med Jan-Eric Borneblad-Norman på en av hans historiska hbtq-vandringar.

Annons
Janne Borneblad-Norman tar alla som vill med på en historisk stadsvandring i HBTQ-världens Örebro - till svartkrogar och Sveriges största homodemonstration

– Jag vill berätta förhistorien till att vi kan gå och vifta med våra flaggor i dag, säger han när vi träffas vid Karl XIV Johans staty vid Järntorget.

Startplatsen är vald med omsorg. Det var nämligen här den första svenska homodemonstrationen någonsin startade 1971, när Örebroföreningen Gay Power Club marscherade för alla människors lika rätt att gifta sig. Även om den förstås inte hade ordet Pride i namnet, det här var ju långt innan gayrörelsen hade hittat sin stolta plats i samhället.

Det här var i stället på den tiden då Örebros enda gaykrog – som dessutom var en svartklubb – tvingades flytta runt för att komma undan såväl polistrakasserier som granngnäll. Och en tid när gayföreningar överlevde högst några månader.

– Det var ju föreningar som inte fick någon lokal och som hotades och utsattes för razzior – man kan ju tänka sig att det inte var så kul att hålla på då, säger Jan-Eric Borneblad-Norman, eller Janne, som han också kallas.

Men försöken att organisera sig fortsatte. Kamratföreningen Baltzar bildades och blev ovanligt livskraftig, med Lindkvists kafé på Rudbecksgatan som stamställe.

– Det här stället är så viktigt för Örebros homosexuella, säger Janne när vi går in i det gamla fiket som har bytt skepnad och blivit restaurang Maxim.

I handen har han en tavla med en regnbågsflagga och en text som berättar att det var precis här som den gamla kamratföreningen omvandlades till Örebros RFSL-förening 1981. Ägaren Afrem Deniz tar emot den och sätter genast upp den på kassadisken, den förra likadana tavlan åkte i golvet när en överförfriskad vevade ner den av misstag för några veckor sedan.

Bakom disken sitter också en bild som vittnar om hur viktig den här platsen är även för Janne som privatperson. På ett foto ler han och hans man Peter Borneblad-Norman ner mot betraktaren. De åt sin bröllopsmiddag här och kommer tillbaka hit gång på gång.

– Lokaler har ju en historia, och jag tror att det är därför jag känner mig så hemma här, säger han.

Föreningens ordförande Mikael Andersson gick omkring med föreningsdokumenten i en skokartong, och det fungerade inte i längden. Så den nyfödda RFSL-föreningen fick hjälp med lokal av kommunen och fick samsas med daghemmet Kantarellen i en liten källarlokal på Söder.

– Men det här var 80-talet, säger Janne Borneblad-Norman och låter rösten tona ut.

Hiv-epidemin förvandlade det till ett årtionde präglat av sjukdom, död och sorg för homorörelsen. Resten av samhället stod skräckslaget och såg på, försökte hålla sig undan och lät ibland skräcken övergå i hat och hot.

Janne Borneblad-Norman berättar hur han själv var på väg hem till sina föräldrar för att berätta om sin sexuella läggning när ordet ”bögpesten” grinade emot honom från en löpsedel och fick honom att skjuta upp sin komma-ut-process i flera år. Och den nystartade RFSL-föreningen kördes ut från sin nya lokal.

– Föräldrarna trodde att vi spred sekret på kuddarna som kunde smitta barnen, säger Janne Borneblad.

Föreningen fick nu en ny lokal med hjälp av kommunen. Så föddes Rosa Räcket i en rivningslokal på Väster. Nu hade även kvinnorna börjat ta plats i föreningen – hittills har gayrörelsen mest varit till för homosexuella män. Medlemsantalet sköt i höjden, fester och pubkvällar avlöste stödarbete och manifestationer.

– Här gjordes till exempel en fejkad partnerskapsceremoni mellan två män, med vittnen och allt, säger han när vi har kommit fram till Stortorget.

Men i takt med att de homosexuellas kamp för lika rättigheter gick framåt, minskade behovet av en förening. Under de fem åren som Janne Borneblad-Norman var engagerad i RFSL:s styrelse hade föreningen sina lokaler på Slottsgatan i centrala Örebro, men när föreningen krympte ytterligare flyttade de vidare till Järnvägsgatan och sedan till Nobelgatan.

– När föreningen var som störst hade den över 700 medlemmar. Nu tror jag den är nere under hundra och det är ju jättebra att föreningen knappt behövs längre, säger Janne Borneblad-Norman och håller lite förstrött upp en skylt med texten ”Kunskap dödar fördomar” – en kopia av en av de skyltar som användes i den första gayparaden, där för 45 år sedan – och något han tycker är sant fortfarande.

– För även om vi har fått en massa juridiska rättigheter, finns det ganska många fördomar att kämpa med fortfarande, säger han.

Mer läsning

Annons