Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Frågor om kärlek, jämställdhet och kultur på Stadra

Annons
KOLLEKTIVET. Fem konstnärer vill bli Stadramålarna i senaste föreställningen på Stadra sommarscen. Från vänster Ellen Hennig, Gunilla Orvelius, Magnus Wetterholm, Bengt Braskered och Rune Jakobsson.

Författarna har blivit konstnärer, men frågorna är desamma. De om kärleken, jämställdheten och kulturen. Det är åter dags för teaterpubliken att resa till natursköna Stadra sommarscen norr om Nora. Att slå efter knott, pausfika intill sjön Grecken och framför allt ta plats i den intima teatersalongen för att njuta av sommarens pjäs, i år ”Stadramålarna”. Och titeln till trots är litteraturen i allra högsta grad närvarande i årets föreställning. Dikter av bland andra Elmer Diktonius, Edith Södergran och Erik Axel Karlfeldt är pjäsens ledstänger och genomsyrar samt förstärker tonen i berättelsen om den fiktive konstnären Samuel Muhrén som så gärna ville skapa sin egen Bloomsburygrupp vid sjön Greckens strand i form av konstnärskollektivet Stadramålarna.

För sin mors pengar bjuder han in konstnärsvänner och deras familjer till Stadra för att tillsammans åstadkomma ovärderlig konst och bli kända som konstnärsgrupp. Det går dock si och så med kollektivandet.

Det är förstås Stadra sommarscens egen konstnärlige ledare Magnus Wetterholm som spelar Samuel Muhrén tillika dramats berättare. Liksom Muhrén samlar Wetterholm ihop de sina inför varje sommar för att leva konstnärsliv. Några har tillbringat många somrar i Stadra, andra något färre och en del debuterar. Några är vuxna, några är barn och några professionella skådespelare och andra amatörer. Alla har en plats och de får växa med varandra.

Pjäsens Samuel Muhrén är vänlig, han drömmer och vill allas väl. Han möter delvis sina manliga kontraster i egocentriska Per Rosengren (Rune Jakobsson) och Georg Nielsen (Bengt Braskered). Sina likar finner han snarare i de kvinnliga konstnärerna Jacqueline Rosengren-Renaud (Ellen Hennig) och Rigmor Wirström (Gunilla Orvelius), både i strävan efter jämställdhet och konstnärligt uttryck samt i sökandet efter den stora kärleken.

Lyser starkt på

scenen gör som vanligt Gunilla Orvelius. Med trygghet och glädje gör hon Rigmor Wirström till en trovärdig och charmant karaktär. Debutanten på Stadra-scenen Bengt Braskered är lika strålande. Säkert skildrar han en man som följt det traditionella livsmönstret, men som tvingas tänka om.

De andra skådespelarna spelar sina roller habilt och ofelbart, men sticker inte ut. Dock har Eva Haldert som modern Helga Muhrén fått en för henne alltför svår uppgift som personen som vänder hela historien. Vändningen tappar det allvar den borde innebära och blir nästan banal. Tyvärr.

Men precis som i Stadras tidigare pjäser löper ändå budskapet om en frigörelse från konventioner där kulturen är redskapet. Ett budskap som aldrig kan bli inaktuellt.

Mer läsning

Annons