Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gloria

Annons

DRAMAKOMEDI. När en film hämtar titeln från sin huvudperson är det ofta en indikation på att huvudpersonen är tämligen oförglömlig. Den småprilliga New York-bohemen i "Annie Hall", den hjärteknipande roboten i "Wall-E", den strama Sovjetagenten som faller för kapitalismen i "Ninotchka" - figurer som helt på egen hand kan nagla fast en biobesökare i stolen.

Den chilenska filmen "Gloria" är inget undantag. Paulina Garcia strålar i rollen som Gloria, en frånskild 58-åring som vägrar ruttna bort i tv-soffan. I stället ger hon sig ut på Santiagos singelbarer för att dansa till diskodängor och söka efter kärleken. Hon vibrerar av livsglädje och en charmig lätthet som är omöjlig att värja sig emot.

En kväll möter hon den nyseparerade 65-åringen Rodolfo (Sergio Hernández) och drabbas av den stora passionen. Sexet är skildrat med oblyg hetta, något man inte precis är bortskämd med i filmer som handlar om kärlek mellan femtioplussare.

Rodolfo visar sig snart ha en hel del skuggsidor, som den synnerligen komplicerade relationen med exfrun och de vuxna döttrarna. Bredvid den sprakande Gloria känns han butter och träig, och det är ett problem som hela filmen lider av: att huvudpersonen lyser så starkt att människorna omkring henne blir skissartade. Filmskaparens fascination för Gloria kommer också i vägen för själva berättelsen, som ibland blir lite stillastående.

Filmens främsta förtjänst är att den inte skildrar Gloria som ett offer, en roll som ofta ges åt utlevande mogna kvinnor på film. Hon har bra relationer med sina barn och barnbarn, en stor vänkrets och ett rikt liv. Hon är nyfiken utan att bli barnslig, munter utan att bli ytlig. Och hon tar ingen skit - inte ens för passionens skull.

Mer läsning

Annons