Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Happy feet 2

Annons

ANIMERAT. De sjungande pingvinerna är tillbaka.

I tvåan har den sångsvage men steppdansstarke Mummel blivit familjefar.

Sonen Erik uppvisar dock inga av pappans danskunskaper, tvärtom gör han i inledningen fiasko vilket får honom och ett par kamrater att söka upp en annan pingvinstam som tagits över av den karismatiske och flygkunnige (!) Sven.

Efter att Mummel tagit upp jakten på sonen drabbas deras hem av en naturkatastrof, som fångar hela stammen i en gryta.

En brokig skara av pingviner, räkor och en motsträvig sjöelefant måste nu försöka hjälpa stammen upp.

”Happy feet 2” bjuder inte på några överraskningar för den som sett den första upplagan.

Storyn är vingligt hopsnickrad för att lotsa ping-vinerna mellan filmens sång- och dansnummer.

Masscener med tusentals fotstampande pingviner avlöser varandra, ofta upplagda så att det känns som att sitta och titta på ett frikyrkligt väckelsemöte, vilket åtminstone jag finner en smula ansträngande.

3D-tekniken fungerar relativt väl, och den blandning av animering och verkligt foto som ”Happy feet 2” och dess föregångare i vissa miljöer använder sig av är tveklöst snygg.

Men jag kan inte skaka av mig känslan av att det känns avslaget. Visst kommer barn att skratta när pingvinerna dansar, sjunger, åker kana på magarna och drattar på ändan när de försöker upprepa Svens flygkonster, men historien saknar finess.

”Happy feet 2” är producerad i Australien, och det märks faktiskt. Inte i animeringen, den är som sagt i toppklass, men i dessa Pixar-tidevarv förväntar vi oss mer av slutprodukten. Självklart har Hollywood haft ett visst inflytande – den första filmen blev en jättesuccé i USA 2006 – men om det här varit en produkt som gjorts från ax till limpa i drömfabriken tror jag att projektet hade skickats tillbaka redan på manusstadiet med kravet gör om, gör rätt, gör bättre.

Mer läsning

Annons