Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hellre donsk än kluven tunga på ren svenska 

Annons

Om en spelman blir slagen ska det vara utan böter”. Citatet är hämtat ur äldre Västgötalagen där det också beskrivs hur den stackars spelmannen ska försöka hålla fast en kviga med oljad svans för att undgå förnedring och aldrig ”kräva mer rättigheter än en piskad trälinna”.

Den mustiga lagtexten från 1280-talet ger en intressant inblick i det medeltida Sverige men också medeltidssvenskan. Den är vår första svenska skrift och därmed en viktig tidsmarkör i vår språkliga historia.

Men hur medvetna var våra förfäder dessförinnan om att de talade just svenska? Inte så värst. Tore Jansson, professor emeritus och språkforskare, hade engelsmännen och tyskarna namn för sina respektive språk betydligt tidigare.

Redan på 600-talet omnämns till exempel ”anglernas språk”, engelskan, i skriftliga källor. Det är också i en engelsk krönika från 980-talet som det första skandinaviska ordet/namnet dyker upp; orten Deuraby, danska för ”djurby”, senare bekant som Derby.

Runt Östersjön talade vi alla vid den här ”donsk tunga”, en danska som beskrivs i Snorre Sturlassons Heimskringla som det språk som hövdingar ”á danska túngo hafa maelt”.

Lite mer kuriosa: Den förste att skriva på svenska ansåg sig själv inte svensk eller från svearnas land.

Han var västgöte.

Mer läsning

Annons