Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hellre en välformulerad sågning än bokbål

Annons

På tisdag startar det nya programmet Kritiken i P1. Programledarna Gunnar Bolin och Anneli Dufva vill ”fördjupa kritiken och diskutera kritikens roll och ställning”. Inte en dag för tidigt.

Recensioner väcker ofta starka känslor, speciellt om de är negativa. Samtidigt finns det få saker som är så läsvärda som en fyndigt formulerad och träffande sågning.

Carl-Johan Malmbergs recension av Lars Noréns senaste bok, ”Ingen”, i SvD i veckan var onekligen en sådan. Malmberg kallar boken för enahanda och humorlös ”icke-litteratur”.

För mig som älskar Noréns dramer svider det ända in i själen att läsa. Malmbergs kritik är dock så initierad och välskriven att jag njuter. Läs den! (Recensionen alltså, troligen inte boken.)

Jane Magnussons sågning i DN av showen ”Nyhetsankorna” på Berns 2009 är ett annat exempel som snabbt blev en klassiker: ”Peppe Eng, Lennart Ekdal, Malou von Sivers med flera sjunger, kryper omkring och gör sketcher i ungefär två timmar med paus. Det känns som två år. Efteråt måste jag gå hem och duscha.” Föreställningen blev inte långlivad.

Den mest kända kritikstormen ägde annars rum 1910–1912, den så kallade Strindbergsfejden, som bland annat stod mellan den radikale ”vänsterförfattaren” Strindberg och den mer konservative nationalskalden Heidenstam.

Strindbergs lustmord på en av Heidenstams mest kända dikter är ett berömt inslag i fejden (med Strindbergs förklenande kommentarer inom parentes):

”Jag längtar hem sen åtta långa år.

(Vem har inte gjort det?)

I själva sömnen har jag längtan känt.

(Fallet är icke så ovanligt att det kan anses vara originellt!)

Jag längtar hem.

(Vi ha hört det!)

Jag längtar var jag går – men ej till människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.

(Slut! Det är alltihop.)”

Strindberg ansåg att Heidenstams dikt var ”humbug eller blå dunster”. Heidenstam kontrade med att ”Strindberg saknar förståelse för naturens mystik, han har bara reda på stockholmarnas sommarnöjen”.

Häromdagen hörde jag talas om en mer handgriplig sågning: En överförfriskad man kom in på en bokhandel i Malmö och satte eld på ett exemplar av Knausgårds ”Min kamp”, för att det var ”den sämsta författaren genom tiderna”.

Icke att rekommendera, men redan nu en klassiker.

Mer läsning

Annons