Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hobbit: Smaugs ödemark

Annons

FANTASYÄVENTYR. Alldeles i början av JRR Tolkiens bok "Ringens brödraskap" berättar Bilbo för Gandalf om hur han mår i själen. På utsidan ser han oförskämt ung ut men inuti är han intill döden trött. Efter 60 år med Härskarringen i sin ägo känner han sig "uttänjd på något sätt [!] som när man stryker ut smör över för mycket bröd".

Detta tänker jag på, fyra timmar in i det som ska bli det åtta timmar långa eposet om Bilbos ungdomsäventyr - baserat på en bok på knappt 300 sidor. Regissören och Tolkienfantasten Peter Jackson har sannerligen inte tagit tillvara på visdomen i Bilbos melankoliska metafor.

För mer än något annat präglas denna andra "Hobbit"-film av det uttänjda formatet. Filmen böljar fram och tillbaka snarare än rör sig framåt, de blaffiga actionscenerna avlöser varandra med för litet utrymme för karaktärsutveckling eller eftertanke.

Filmen inleds med en kort prolog om den dystre dvärgkungen Torin Ekenskölde och kastar oss sedan in i den farofyllda färden till Ensamma Berget, dit Bilbo och dvärgbandet måste ta sig för att återta dvärgarnas hem Erebor från draken Smaug. De möter vresiga alver, monsterspindlar, en pompös borgmästare (Stephen Fry) och skinnbytaren Beorn, Mikael Persbrandts omskrivna Hollywooddebut.

Persbrandt, vars signaturblå ögon här har dolts med bruna linser, gör en kortvarig men stabil insats. Den stolliga frisyren till trots lyckas han behålla både värdighet och trovärdighet.

"Smaugs ödemark" bjuder även på andra godbitar, inte minst ett laddat möte mellan Gandalf och Sauron. Jacksons egenpåhittade alvkvinna Tauriel (Evangeline Lilly) visar sig vara en riktigt angenäm bekantskap, och han fortsätter att visa det nyzeeländska landskapet i all sin svindlande skönhet, från skira blomsterängar till ståtliga fjälltoppar. Men nog borde han ha brett smöret på en lite mindre smörgås.

Mer läsning

Annons