Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Humor ett effektivt vapen mot fördomar

Vi hinner knappt sätta oss till rätta i stolarna förrän David Batra har fått de första förlösande skratten.

Annons

En man får frågan om varför han var sen, NA:s fotograf undersöks, jag som recensent letas upp i publiken och så anländer ett mycket sent par, till platserna längst fram på parkett samt mitt framför Batra. De blev nymfomanerna för kvällen eftersom deras, eller om det är Batras, förklaring till förseningen var att de haft sex.

Under den tid David Batra

etablerar sin kontakt med publiken vandrar han utefter scenens långsida, med en mikrofon i högerhanden och den vänstra antingen gestikulerande eller i jeansens vänsterficka.

-Nu undrar ni säkert om jag har en slutgiltig lapp i fickan eller om jag har hål i fickan och använder min vänstra testikel som snuttefilt.

Lappar, ja. Det har blivit David Batras signum de senaste åren sedan han kom med boken ”Den som inte tar bort luddet ska dö” för tre år sedan. Han har samlat lappar från tvättstugor, arbetsplatser, skyltfönster eller andra mer eller mindre sannolika platser. Lappar nedtecknade av upprörda, glada, beskäftiga, sorgsna eller lättsinniga svenskar. Små bilder av vardagens Sverige.

-Det är ju lite sjukt det här lappsamlandet. Påminner om en seriemördares beteende.

Batra spinner vidare på att bästa grannen måste vara en seriemördare. Det är ju minimal risk att man som granne blir ett offer för mördaren.

Åter till lapparna. Varför skriver vi så gärna lappar? Vad är lapparna tecken på?

-Kan det handla om vikten av att passa in? Att hålla på regler? frågar David Batra sig själv och publiken.

David Batra svarar själv på frågan och berättar om sin egen kamp för att passa in som svensk-indier. Sverigedemokraterna får så klart en släng av sleven. Svenska män i 50-60-års åldern. Liksom Pensionärspartiet.

-Har förresten Pensionärspartiet ett ungdomsförbund?

Det är en trygg komiker på konserthusets scen. I smårutig röd skjorta, vit t-shirt under, jeans och gympaskor har han från första sekund publikens fokus. Han har ett välskrivet manus som grund för föreställningen och står samtidigt fri att improvisera med publiken och orten han besöker. Röda tråden är lapparna. Utvikningarna följer våra hjärnors vanliga snurriga logik. Och så de formligen underbara återkopplingarna till tidigare berättelser när man minst av allt anar dem.

Hans sexskämt är inte i närheten av det plumpa. Inte heller driften med Håkan Juholt, svenskhet, det indiska, småbarnslivet eller parmiddagar.

David Batra står sig säker genom att hela tiden utgå från sig själv. Självinsikt och distans är liksom trygghet honnörsord för en bra stå upp-komiker. David Batra är outstanding i det här fallet.

Därför får han också en total tystnad när han efter en timme för första gången sätter sig ner på scenens enda stol för att berätta om sin tinnitus och hyperakusi (extrem känslighet för ljud). Den fick honom till och med att fundera på självmord. Men hans lilla dotter gav honom livslusten tillbaka liksom:

-Det har var ju tråkigt.

David Batras föreställning

visar att humor är ett effektivt vapen mot fördomar och för ökad förståelse samt medkänsla. Skratt förlänger inte bara livet. Skratt ger också livet kvalitet.

Mer läsning

Annons