Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur ska jag klara mig utan mormor?

Vi människor är trygga när vi vet att allt är som det brukar vara och allt blir så som vi vill att det ska bli. Jag för min del är van att min mormor alltid klipper mitt hår.

Annons

En dag blickade jag in i badrumsspegeln och fick en smärre chock! Mitt på huvudet såg jag något som liknade ett överkört fågelbo. Jag insåg att det var dags att klippa mig. Mormor hade ingen möjlighet, så om jag ville få saken gjord skulle jag få ta den i egna händer, ”Put on my big boy pants”, och gå ner till frisören.

Några timmar senare satt jag i frisörstolen hos den gamle barberaren på norr i Örebro och skakade lite nervöst med ena benet.

Jag började fundera på om jag verkligen hade förklarat tillräckligt noga för den något äldre frisören hur jag ville ha min nya frisyr? Hade han verkligen förstått hur han skulle klippa? För några sekunder blixtrade bilder förbi där jag såg mig själv lämna salongen med någon sorts munkfrilla på skallen à la 1300-talet. Jag kände hur jag svettades, och frisörstolen jag satt i började snarare kännas som den elektriska varianten som används vid avrättningarna i Texas.

Efter knappt 15 minuter hörde jag mannen med saxen säga: ”Nu jag är färdig”. Jag lyfte blicken, tittade in i spegeln och såg att det faktiskt såg riktigt bra ut. Jag hade verkligen underskattat barberaren. Visserligen hade jag varit lite orolig under klippningen, när han under de senaste minuterna gått fram som den Tasmanska djävulen från ”Looney Tunes” där han med virvelvindshastighet gick till attack med sin sax och kam, men jag var verkligen helnöjd med resultatet.

Efteråt funderade jag på varför jag egentligen hade blivit så nervös där jag satt i frisörstolen.

Har jag kanske blivit ett sånt där kontrollfreak som jag har hör talas om?

Nej, det tror jag inte. Men lite rädd för det jag inte kan påverka är jag nog ändå. Och lite ängslig för att överlämna något så känsligt som mitt kära hår i en främmande människas händer.

Även om mormor är bäst på att klippa så fick jag ändå lära mig att det inte bara finns ett sätt. Att våga lita på att saker och ting kan fungera, trots att det inte blir exakt så som det brukar vara.

Mer läsning

Annons