Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Identity thief

Annons

KOMEDI. Sandy Bigelow Patterson råkar ut för en bedragare som stjäl hans (jo, Sandy är en han och ca 43 procent av denna films "skämt" cirkulerar kring detta tossiga faktum) identitet. Kreditkort töms i en rasande fart och snart får han problem på jobbet och hos polisen. Allt medan den falska Sandy, en kvinna i Florida, sätter guldkant på livet. Polisen kan inte göra så mycket åt situationen och Sandy bestämmer sig för att själv hämta hem den falska Sandy och överlämna henne åt rättvisan i Colorado. Det blir en lång resa. Både för Sandy och Sandy och oss i publiken.

Jag räknar till tre fniss, under hela den "Raka spåret till Chicago"-liknande bilturen. Resten av tiden är det bara trist att se Jason Bateman gå på autopilot och göra exakt den roll han alltid gör, fast blekare.

Att se Melissa McCarthy är direkt plågsamt. Denna i grunden så begåvade komedienne är uppenbart kontrakterad för att göra samma typ av gränslösa roll som den hon Oscarsnominerades för i "Bridesmaids". Men tonträffen är åt skogen och allt som var roligt och coolt då blir bara tragiskt och segt nu.

Precis som i Seth Gordons förra film, den inte heller särskilt roliga "Horrible bosses", ligger den amerikanska medelklassens utsatthet i den ekonomiska krisen som en grundläggande bastion för de komiska förvecklingarna. Men Gordon bryr sig inte om att utveckla det.

Han bryr sig faktiskt inte om att utveckla någonting alls, det blir snabbt uppenbart att han och de andra filmskaparna jobbar ungefär som sin antihjältinna, och bara har snabbkopierat ett antal andra filmers identitet rakt av och i processen skapat en av årets hittills mest själlösa historier.

På vägen lyckas de damma av det klassiska temat "en smått psykotisk kvinna lurar en ärlig familjefader" och att lägga resterande 57 humorprocent på tjockisskämt. Om ni tycker att den ambitionsnivån låter som en unken grund för skratt så har ni helt rätt.

Mer läsning

Annons