Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag kallas Ernesto

Annons

DRAMA. Det är ett av livets fundament: en ung människas behov av att göra uppror mot sina föräldrar. Revolten kan se ut på många olika sätt, från mössa inomhus till tung kriminalitet. För vissa kan det räcka med att välja bort läkarlinjen, för andra krävs indiska sekter och hallucinogena droger.

Tolvårige Juan har i ärlighetens namn inte mycket utrymme att fundera på hur han ska lägga upp sin upprorsstrategi. Hans föräldrar är militanta revolutionärer i 70-talets Argentina, vars mål är att störta militärdiktaturen. När familjen återvänder till hemlandet efter några års exil på Kuba antar de nya identiteter för att undkomma regimens hårda nypor. Juan blir Ernesto, men lever i ständig skräck för att bli avslöjad.

Så hur gör man revolt mot ett par samhällsomstörtande rebeller? Svaret är oväntat enkelt: man blir kär. När Juan förälskar sig i skolkamraten Maria blir föräldrarnas livsval till ett fängelse som han måste bryta sig ut ur.

"Jag kallas Ernesto" bygger på regissören Benjamin Ávilas egen uppväxt, som barn till medlemmar i vänstergerillan Montoneros. Den utsågs till Argentinas Oscarsbidrag 2012, men lyckades inte knipa någon nominering. Det är en finstämd film med många vackra scener (ögonblicket då Juan blir kär i Maria är ren poesi) som tyvärr blir lite långtråkig på grund av sitt sömniga tempo.

För att skildra de trauman som Juan genomlever använder sig Ávila av två hårt stiliserade animerade sekvenser. Väldigt snyggt, men kontrasten till filmens lågmälda berättande blir för stor och trovärdigheten tar rejält med stryk.

Intressantast är skildringen av föräldrarna. Samma egenskaper som gör dem till modiga idealister i filmens början, får dem senare att framstå som själviska fundamentalister. De är kärleksfulla och ömsinta föräldrar, som inte drar sig för att placera sina barn mitt i korselden. Juans kärleksrevolt blir en minst sagt passande motreaktion.

Mer läsning

Annons