Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Järnladyn

Annons

DRAMA. Pressvisningar brukar vara städade tillställningar men när filmen om den brittiska konservativa superstjärnan Margaret Thatcher visades, då stod uppeldade protesterande flygbladsutdelare i entrén till biografen. Det säger något om hur kontroversiell hon var och fortfarande är.

Men ”Järnladyn” gör inga anspråk på att utforska Thatchers politik och vara en heltäckande dramadokumentär. Detta är snarare en, faktiskt, rörande historia om hur den unga Margaret Roberts möter sitt livs kärlek, Denis Thatcher, och sedan trots fel bakgrund och fel kön jobbar sig upp i politiken och blir Storbritanniens premiärminister under elva stormiga år.

Ett girl power-drama, som illustreras mycket effektivt genom bilder där Thatcher ständigt är ensam kvinna bland idel män. Glimtar av hennes värsta politiska strider visas förvisso. Liksom hennes mod och viljestyrka som på vägen förvandlas till hårdhet och skrämmande kompromisslöshet, någon glorifiering är det inte fråga om.

Men mest handlar det om den åldrande Margaret, som glider in i en mental dimma där hennes avlidne man dyker upp och envist vägrar lämna henne ifred.

Det är ömsint men oavsett var man har sin politiska hemvist går det att bli provocerad av ”Thatcher -the lovestory”-upplägget. Både de som älskar och hatar henne lär ifrågasätta syftet med att fokusera på huvudpersonens demens i livets slutskede, och därigenom förminska hennes politiska gärningar.

Däremot kan ingen invända mot Meryl Streep. Herregud, vilken föreställning hon bjuder på. Det är nästan kusligt hur hon liksom blir Thatcher, i flera åldrar, och spelar henne så övertygande att originalet nästan bleknar. Det borde inte bara resultera i en Oscar utan också i en självskriven plats bland odödliga rolltolkningar i Hollywoods historia.

Mer läsning

Annons