Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

John Wick

Annons

ACTION. I komedin "Grosse Pointe Blank" från 1997 (med undertiteln "Även en lönnmördare behöver en träff ibland") spelar John Cusack en yrkesmördare som återvänder till sin hemstad för en återträff med gymnasieklassen. När han får frågan "vad jobbar du med?" svarar han helt ärligt och möts av idel skratt och skämt. För hur skulle det kunna vara på allvar?

När jag ser Keanu Reeves spela lejd mördare i "John Wick" blir det uppenbart varför "Grosse Pointe Blank" är en så briljant film. Den är en ultrasmart drift med en av actionfilmens allra mest befängda klyschor: den gode yrkesmördaren. Precisionsslaktaren och vapenromantikern som vi i publiken ska lockas att sympatisera med.

Skaparna till "John Wick" (som båda två är före detta stuntmän) satsar inte precis på subtiliteter i sin skildring av titelfigurens mjuka inre och hårda yttre. Han lämnade sin kriminella bana för kärleken till en kvinna. Nu är hon död. Allt han har kvar är hundvalpen som hon gav honom, och när den dödas av en ung ligist gräver John Wick fram sina vapen och ger sig ut på en hämndturné som hotar ett helt brottsimperium.

Filmen är stiliserad, men inte tillräckligt för att bli intressant. Wick ska vara den bäste i sitt gebit, men i actionscenerna får man ingen känsla för hans överjordiska förmåga – han verkar mest ha en sabla tur. Manuset är stolpigt och Keanu Reeves är om möjligt ännu träigare än vanligt.

Alfie Allen (Theon Greyjoy i "Game of thrones) gör ett okej jobb som den kaxige – och sedermera skräckslagne – ligisten Iosef. Men den största frågan är varför Michael Nyqvist har tackat ja till rollen som hans far, den ryske maffiabossen Viggo. Inte kan det väl vara för chansen att väsa fram repliker som den här:

"Jag såg honom döda tre män i en bar med en blyertspenna – a fucking pencil!"

Mer läsning

Annons