Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kära passagerare

Annons

KOMEDI. Efter några år av mörkare filmer har Pedro Almodóvar nu checkat in på en yr och glättig flight som låter det gå åt helsike med musik. Närmare bestämt Pointer sisters "I'm so excited". Det är kitschigt, alla är neurotiska och mer eller mindre ute ur garderoben. Kort sagt, Almodóvar har gått tillbaka till sina rötter samtidigt som han tar sig an den ekonomiska krisen.

Att något är på tok

i historien om ett flygplan på väg från Spanien till Mexiko framgår rätt snabbt. När det visar sig att planets landningsställ är ur funktion utbryter en slags desperat hedonism där flygvärdinnorna super värst av alla.

I businessclass tjafsar alla självupptaget och tvekar inte att kliva in till cockpit och ventilera. Ekonomiklasspassagerarna drogas raskt ner och är helt uträknade ur handlingen (hajar ni symboliken?), förutom en stackars välutrustad man som blir ofrivilligt påsatt av en meskalinpåverkad oskuld.

Merparten av handlingen utspelar sig inne i flygplanet men i inledningen dyker Antonio Banderas och Penélope Cruz upp som flygplatsarbetare, och tack vare passagerarnas möjlighet att ringa från planet vidgas perspektiven och rollfigurerna fördjupas. Till exempel framgår att en av passagerarna är en i högre kretsar populär dominatrix och en annan en girig affärsman som ironiskt nog bygger usla flygplatser.

Det hela landar i en slags gayvariant av "Titta vi flyger" som doftar så mycket 1980-tal att en mobiltelefon som dimper ned från ovan nästan känns överraskande apart.

Som samhällskritik är filmen inte jättevass och som komedi bjuder den snarare på fniss än garv. Men har man saknat den Pedro Almodóvar som gjorde "Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott" är detta en ändå välkommen liten lagom ostig bagatell som rinner ner lika kvickt som en spetsad champagnecocktail bakom ett businessclass-skynke.

Mer läsning

Annons